ullegulle

I fredags var det återigen Ållefestare. Något spontant beslutade jag mig iaf för att följa med på resan. Kan väl också påstå att jag är helt nöjd med beslutet. Det hände faktiskt ganska mycket trevligt. En del ganska förväntat, en del ganska otippat.

Får man tacka någon? Eh, Marty är nog inte fel. Kanske Lx också, mest för korkens skull. Och Burzi-posen. Personal Jerka kan väl också få en kräm. Det hade nog aldrig hänt annars.

"Han brukar lyssna på den när han är lite deppig... där kom den." - Isn't it ironic?

Idag inleddes helvetes-veckan. Verkligen verkligen. Jag har inte så mycket att säga om det heller. Bara att jag hatar det mesta, och att min motivation aldrig någonsin varit lägre. Jag hoppas kunna leva lite på hoppet. Eller på känslan, som kanske inte finns.


Bloc Party - Plans
Aerosmith - Cryin'
Anna Ternheim - Today is a good day
Hot hot heat - Middle of nowhere
Arctic Monkeys - Mardy bum
Sugarplum Fairy - Your eyes
Coldplay - Square one
Mew - She came home for christmas
Muse - Plug in baby
Hot hot heat - Island of the honest man
The Bravery - This is not the end
Augustana - Wasteland
Molotov Jive - Hold me tight like a gun
Coldplay - White shadows
Mole - Dive
Arctic Monkeys - Riot van
Coldplay - Swallowed in the sea
Kent - När det blåser på månen



Chans
Är jag krävande? Begär jag för mycket? Begär jag något alls?
Se det inte som emot dig, se det som negativa tankar om mig, och om situationen. Förlåt.

Fan alltså. Ibland vill jag bara inte.

Detta är sorgligt. Ibland undrar jag om jag inte ångrar mig. Vad gjorde det egentligen för gott? Visst, det är mycket möjligt att det var sanningen som jag accepterade och lät mig bli meddragen av. Men detdär känns överstökat nu. Det värsta har redan varit. Nu är allt bara en jävla vardag. Jag behövs inte längre. Det finns så många alternativ. Och det hade det funnits även om jag låtit bli att göra sådär. Jag är inte livsgnistan längre. Alla platser jag följer med till, är dem egentligen inget för mig? Nej, resan är INTE målet. Resan är ett tidsfördriv och jag finns bara där för att underlätta tidsfördrivet.

Behöver någon som behöver mig.

Nadja utmanar mig tydligen i någon slags lek. Eller om det är på allvar. However.

Sju sanningar om mig:

1. Jag hatar att berätta hemligheter. Helst ska folk inte komma på hur jag tänker förrän jag är ljusår ifrån, så att jag slipper konsekvenserna.

2. Jag är väldigt wannabe, egentligen. Så alla som beundrar mig och det jag gör (finns det någon?), lägg nert'! Det är ingen idé, jag är lika falsk och meningslös som alla andra.

3. Jag har otroligt svårt att ta sådana här grejer seriöst.

4. Jag hatar dubbelmoral. Jag tycker det är så äckligt illa när svart och vitt väger olika. Jag tänker aldrig sluta kommentera det. Framför allt hatar jag dubbelmoral när jag kommer på mig själv.

5. Jag hatar när folk säger "jag bryr mig inte om vad alla andra tycker". Snack. Det gör ni visst. Bara att ni inte riktigt vet om det. Jag vet, för jag är bäst. Och jag bryr mig inte om vad ni tycker.

6. Jag hatar när folk säger "Den var bra!" efter att man sagt något med lite vardaglig hederlig ironi. Precis som att jag har ett manus för vad jag ska säga? "Skämt nr 57, 3-2-1-NU!" (Och det gäller ju inte bara mig, såklart. Ingen särbehandling här inte)

7. Nu kommer första sanningen som kanske säger något. Som folk förmodligen undrat över, men just därför tänker jag inte säga den fullt ut. Förlorar jag utmaningen då måntro? Well, det är det värt. (Läs 1'an)
Jag hatar fortfarande det. Jag skulle jättegärna blåsa bort det från jordens yta. Det medför så jävla mycket dubbelmoral. Det är wannabe, och ju mer det används ju mer wannabe kommer det bli. Grupptryck. Ångest. Oärlighet.
Trots detta kan jag numera inte låta bli. Jag har absolut inget sug efter det. Men när det väl ska hända så måste det hända. Jag tänker inte utstå att hata det igen.

Den som inte fattade vad det är, sorry. Ni får helt enkelt leva med det. (fast det är inte speciellt svårt)


För övrigt så hatar jag EH otroligt mycket. Men det är ju knappast någon hemlighet.