Idag ska jag försöka återge fredagskvällen. Tyvärr kommer det inte bli lika sorgligt som det borde bli. Hade jag haft en lap-top med mig i fredags så hade orden varit utbytta och jag hade inte skonat någon. Idag kommer jag förmodligen vara lite för snäll. Tyvärr kommer jag även skirva en massa smörjuttryck och annat fjortissnack men ni får leva med det, förlåt.

Min fredag var bra. Fredagen som alltid brukar vara seg, med alla de segaste lektionerna på samma dag - Den fredagen gick faktiskt bra. Vi lyckades få Ola att gapskratta, det är imponerande. Jag skummade igenom ännu en skoldag, likt jag gjort sedan i höstas. Vilket förbannat söft liv man lever...

Vad som sas i skolan innan jag begav mig hemåt gjorde mig på jättegott humör. Solsken, grill, gemenskap och spel låter lockande - inte total jävla misär i tre timmar.

Alla förändras med tiden, även planerna. Planer blir aldrig som man tänkt sig, men denna planen har jag presenterat hur många gånger som helst, men det har bemötts med nåt tröstande svar likt "Äsch, det kan du ju inte veta. Det är jättekul!" Jo visst, men jag är annorlunda (likt alla andra). Ni får helt enkelt acceptera att jag inte är med på dessa planerna. Nu har jag bevisat det. Men det värsta är att inte en käft blir gladare för det. Inte heller jag.

Accepterad eller inte så är det såhär det har blivit. Det är såhär jag gjort det. Det är mitt val. Jag har valt att inte ha något val dessa kvällar. Oavsett om jag är med eller inte så är det fel. Varför har jag valt detta öde? Jag vet inte riktigt. Jag vill helt enkelt visa att jag inte tänker göra något jag inte vill göra. Frågan är om det är värt att inte finnas ibland, för att visa att man finns trots allt tryck.

Jag är väldigt o-medgångare. Av nån anledning så råkar jag alltid vara på plats trots att jag vet hur det kommer sluta. Denna gången handlar det inte om Blåvitt, men det finns många likheter. Jag vill kunna bli glad. Jag vill kunna ha roligt, likt jag vill se IFK ta SM-guld. Detta är nog anledningen till att jag följde med i fredags. Först gick jag med på att följa med. Sen gick jag fysiskt med på att följa med till anhalt nr 2. Psysiskt gick jag inte med. Åtminstone så återvände min psykiska del när jag fått en försmak på vad som komma skulle.

Förfest ska tydligen vara någon slags uppladdning till den riktiga festen. Om jag har fattat det rätt så ska man ha ännu mer lust att gå på the real party. Om så är fallet så var detta den sämsta förfesten man kan tänka sig. Misstolka inte nu. Själva förfesten var säkert jättebra. Alla som var där hade jättekul. Men jag var bara så missanpassad. Vem fan brydde sig om mig? Och varför skulle de göra det? Jag begär inte det av någon. Jag blev inte laddad - snarare tvärtom. I will always walk alone.

När jag lämnade förfesten borde jag lämnat fullständigt. Jag var väldigt nere. Jag borde inte ha fortsatt. Men det var ännu en gång min hängivenhet som satte stopp för det. Jag kan tycka att det var ett oklokt beslut men jag ville kunna ha kul. Jag ville kunna tycka det var roligt. Jag ville kunna avsluta dagen med lite lycka. Och jag ville inte svika. Förmodligen svek jag mer än om jag hade lämnat helt.Och tyvärr satt humöret kvar. Det gjorde en långsam fade-out. Jag kunde verkligen inte uppskatta något. Om jag har problem med det i vanliga fall är det inte så konstigt att det var som det var denna gången. Alla som såg mig, här är förklaringen.

Jag avslutade dagen ganska trevligt ändå trots allt. Kebab, film och sov. I fredags snurrade en mängd tankar i mitt huvud. Som jag sa, hade jag skrivit detta i fredags när det hände hade det varit annorlunda. Det är svårt att förklara den känslan jag hade. Och hur jag än gör vet jag att det kommer låta väldigt fjortis. Ni får kalla det vad ni vill om ni blir gladare av det.

Det finaste som finns är att vara som alla andra. Så sägs det. Men jag står kvar vid att alla är olika. Jag är int mer annorlunda än någon annan. Tro inte det. Men om man delar in mitt "jag" i olika delar finns det en del som är mer annorlunda än andras. Jag är inte ensam. Men ovanlig. Och oväntad. Nån gång ska jag vara vanlig. Den delen ska även den bli ickeorigninell. Jag ska vara som alla andra. Ibland är man ensam.

Nu ska jag isolera mig. Helst vill jag vara ensam i nån vecka. Jag vet inte att jag skrivit detta. Jag är precis som förut. Jag har bara lite mer erfarenhet. Inga åsikter har förändrats. Jag har bara lite mer kött på benen.

Tack, förlåt eller varsågod. Alla problem kvarstår och allting är som förut...