"Dominic Howard i Muse brukar i sin tur sätta på låten "Does your mother know" med ABBA på pubens jukebox, så fort han får chansen."

Oväntat, men ack så fantastiskt!

Titta! Crystal Castles remixar Bloc Party!!!
Förmodligen musikens svar på Dream Team-Barcelona.

Vad jag dock inte alls gillar med sådana här halvofficiella remixer från Youtube är att de inte går att få tag på. Om man inte bryter mot lagen. Och det gillar inte jag. Jag är en ärlig och lydig människa. När det gäller vissa saker.

Pallers var fantastiskt bra redan för typ ett år sedan när singeln The Kiss kom. Nu har de äntligen efter superlång tid släppt debutalbumet The Sea of Memories. Drömsk elektronisk pop med låtar som bara blir starkare och starkare. Nya Pitchfork-favoriten! Som fr hade sagt.

Efter några öl i lördagsnatten inser mannen bakom ullegulle-bloggen att det inte finns någon vackrare låt.

Är dom inte världens näst bästa liveband så vet jag inte.

Polarsets är det bästa på oerhört länge. Antagligen det bästa jag hört iår. Jag väntar med spänning på debutalbumet som eventuellt dyker upp så småningom.

Leave Argentina är den bästa låten, men alla som finns på spottan är smått fantastiska spår.

Att Kele gjort soloalbum under Bloc Partys paus vet ni allihop. Så mycket solo att NME fått för sig att bandet vill hitta en ny sångare, vilket givetvis inte är sant. Att Russel Lissack spelat in ett album tillsammans med nån tös jag inte minns namnet på under sidoprojektsnamnet Pin Me Down har nog också de flesta snappat upp.
Från båda dessa hörs tydliga tecken på att det är Bloc Party-medlemmar som medverkat. Russel spelar sina typiska och ack så underbara gitarrslingor med sin skrikiga telecaster i Pin Me Down, och även om Keles solo skiljer sig en aning i låtsnickeriet från Bloc Partys dito så hör man ändå vem det är. Framför allt på hur han sjunger.

Men. Den tredje BP-medlemmen som varit aktiv musikaliskt, Gordy, har spelat in ett album med bandet Young Legionnare. Det kan tyckas lite otippat när man lyssnar första gången. Men post-rocken som trion bjuder på är lika otippad som bra. Så in och avnjut på en gång.

Här kommer mitt andra mixtape som är iaf nästan lika bra som första.
Lets get our smashy pants on!

länk

Igår, eller om det var i förrgår, gjorde jag en Ny Beställning skivor. Bara sådär.

En skiva fattas, men den fick inte plats här. Synd för den.



(Hehe, rubriken)

Jag ska förmodligen göra en lista på vad P&L kommer boka till nästa års festival igen. Den kommer inte nu. Däremot något utav en teaser. En aptitretare.

För visst finns det ingenting som känns mer givet än att Borlängefestivalen lägger vantarna på Skrillex?

Nä, ingenting.

Förra årets bästa liveband, som kanske gjorde förra årets bästa låt (som dessvärre våldtagits grovt genom diverse remixer och mashups på P3 senaste året) är tillbaka med en ny singel.

Den är såklart superb.



Gillar att det står "släpptes 7 november". Ullegulle - Läs om det först!

Tänkte försöka blåsa liv i den här dödsbloggen igen. Som vanligt kommer det förmodligen inte bli överdrivet livligt efter det här lilla livstecknet. Men jag gör ett försök, som så många gånger tidigare.

Jag tänkte att eftersom jag verkligen inte har något att skriva om och inga fräcka konstnärliga bilder att lägga upp ger jag det jag vet att ni tycker jag gör bäst. Nördar. Ger er tips.

Bandet, om det nu är ett sådant, som får äran att agera startskott för en kommande ullegulle-era är inget mindre än det välkända, eminenta indiepopbandet Evan Voytas. Räcker ju nästan med ett sådant slagkraftigt bandnamn för att kollas upp. Seså, in på spottan och lyssna på deras hittils enda (?) EP, från 2010. Om man nu är våghalsad nog att lita på att årtalen Spotify lägger upp stämmer.

Klart han inte lämnar världens bästa band.

Glömde ju visst att länka till epic-mixtapet. Även om ni förstås är vänner med mig på fäjjan och har laddat ner det redan. Men om ni av någon anledning missat länken:
ullegulle mix 1 2011 - Sailing Across The Sea

Det innehåller allt en fest behöver. Nytt fantastiskt material med både hyperobskyra indiebloggband och mainstream P3-techno, episka remixer av de allra bästa remix-namnen och gamla nostalgiska klassiker, om man nu hade varit så gammal, från både 90- 80- och 70-talet. Allt samlat i en ellegant Ipren-box.

Jag håller för tillfället på med nummer två. Det kommer givetvis bli minst lika bra.

Vet ni vad?

1. Min blogg har blivit världens tråkigaste.

2. Ronja fyller år idag. Grattis!

3. Jag har precis mixat ner mitt livs första mixtape. Imorgon ska jag försöka ladda upp det för er skull. Det är inte mer än lovligt bra.



För övrigt tänker jag på youghurt när jag hör/läser ordet "mix".

Dobby?                                          Luka Modric?

Så hårt!

Jag vet att jag inte riktigt höll vad jag lovade. Men jag ska försöka igen imorgon.

Hur som helst. När man jobbar på fabrik-isch får man gladeligen acceptera att det spelas radiomusik dagarna i ända. Har man tur är det P3, som iaf till och från spelar kanonlåtar. Dessvärre blandat med mycket dravel. Har man däremot otur spelas det Rix FM/Mix Megapol. Där är det inte bara reklam var tredje låt, utan var tredje låt är också samma låt som nyss spelades. Ungefär den klassen på blandning är det. Och så kallar sig Megapol för "Mix Megapol - Bättre blandning" Detta är givetvis inga revolutionerande nyheter för er, eller någon annan.

Oavsett om man lyssnar på P3 eller någon av de kommersiella radioskvalarna kan man inte ha undvikit:
1. Coldplay - Every Teardrop Is A Waterfall
Det är utan tvekan Coldplays tråkigaste och mest meningslösa låt någonsin. Och jag gillar verkligen Coldplay egentligen.

2. Robyn i allmänhet och Call Your Girlfriend i synnerhet
Egentligen gillar jag Robyn också. Jag tycker åtminstone hon förtjänar en massa respekt.
Nu orkar jag inte med henne, ens i konkurens med resten av Megapols playlist. Ackack.


Slutklämman på det här långdragna inlägget kommer nu:

HÄR möts de båda radiopunkterna när Robyn covrar ovanstående Coldplay-dänga. Vet inte riktigt vad jag tycker. Men jag kände att det var tvunget att påpekas. Lite ironiskt liksom.

Förresten, lite kul att hon sjunger ganska falskt några gånger.

Detta är min värsta konsertmiss någonsin. Någonsin.