Precis som jag förutspådde trillar det inom kort, närmare bestämt på måndag kl 12, in nya band till världens bästa festival. Hurvida jag får rätt i mina gissningar återstår att se, men jag skulle bli förvånad om inte iaf en av de två Northside-bokningarna slår in.

Något som också gnager inom mig är att The XX känns som ett hett Hultsfred-kap. Turnérar i början av sommaren (eventuellt även andra delen) och känns som ett omtyckt band på FKP's Sverige-kontor.

Vi får se, vi får se.

Inte helt tokig Sverige-lineup hittils, men känns det inte som att det går lite segare iår jämfört med tidigare?

P&L-besökare ger sin syn på festivalens bokning av the one and only... SKRILLEX

"Shit! :) åh! :) Skrillex :) Jag älskar techno :) När jag kommer dit ska jag dansa häcken av mig :) äh, jag skojja bara. Men endå xD :)"



Javisst. Min bloggs största syfte är att hitta så mycket som bara går att störa sig på när det gäller äckelfesten i Borlänge.

Begrunda denna bild en liten stund.


Visst ser det fantastiskt ut?


Sök då blicken upp mot högra hörnet, där entrén ligger. Alltså, de röda tälten.
Kolla hur megasupermycket jävla folk det är som trängs för att komma in.

Sanningen är att det ser ut att vara mer trångt där än längst fram vid scenen.




Åk till den festivalen, mina vänner. Och köa tills ni dör.

Danska Northside har återigen släppt band. Denna gången handlar det om The Temper Trap och When Saints Go Machine.

Som vi vet sedan tidigare är det ingen självklarhet att Hultsfred kommer göra detsamma, för visst borde The Kooks redan ha släppts om nu Hultan planerade att utnyttja deras Nordenbesök. Men i detta fallet känns banden betydligt mer Hultsfrediga.

When Saints Go Machine går, som så många andra band, in under fliken Band jag missade på Arvika 2010 (Tex. Four Tet, Yeasayer, The Golden Filter och LUR återfinns även i den gruppen). De släppte en bra skiva 2011 som förvisso inte kom med på min topplista, men still är klart lyssningsvärd.

The Temper Trap spelar typ vanlig indiepoprock vill jag minnas, men har inte blivit något överdrivet storhetssamtalsämne i Sverige. Dock har jag för mig att de spelade P&L (ja, faktiskt) typ 09.


Sen har ju Coachella som bekant släppt hela sin lineup. Nu ligger Coachella inte bara i ett annat land, utan även på en annan kontinent, därför är det ingen räkmacka att vaska fram vilka som nu eventuellt skulle vara tillgängliga för Hultan. Dock ger det en helt okej bild av vilka band som kommer turnera i sommar, trots att vissa av banden på affischen kanske inte lämnar Nordamerika.

Främsta önskemålet där vore väl Radiohead, såklart, men även M83, Madness, Explosions in the Sky, The Big Pink, The Horrors, SBTRKT, Kasabian och Neon Indian vore mer än välkomna till festivalen vid Hulingen.

Tyvärr har ju asen från Göteborg redan snott min favorit-Dennis och hans första riktiga livsverk Refused. Låt oss hoppas att FKP erbjuder en lagom peng (eller en macka?) till T(I)NC istället. Det är ju ändå så mycket bättre.


Har de slängt in handduken, eller frälser de mig någon sista gång?

Jag tog mig friheten att sätta ihop en liten lista på årets bästa låtar. Jag vet inte riktigt hur mycket den stämmer, after all, men jag tänker att den kanske upplivar någon i vintermörkret. Topp 5 ser ut som sådan:

1. Death Cab for Cutie - You Are A Tourist
2. The Wombats - 1996
3. M83 - Midnight City
4. Radiohead - Give Up The Ghost
5. The Big Pink - Hit The Groung (Superman) - Som desvärre inte finns med eftersom Big Pink, deras skivbolag eller Spotify är seeeeega.


Resten av listan ska ligga i någorlunda rätt ordning, men ta den inte alltför allvarligt.

Listan hittar ni HÄR.

Äntligen är dagen här. Jag vill tacka alla som funnits vid min sida i alla år som aldrig trott på mig. Detta är till er.

5. Lo-Fi-Fnk - The Last Summer
Det är tydligt att Leo Drougge och August Hellsing är två killar med känsla för melodier. När man lyssnar på The Last Summer är det nästan så enkelt hittigt att man undrar om inte låtarna redan funnits i flera decennier. Det har dom säkert. Men det nästan löjligt enkla fortfarande lo-fi-doftande soundet står Lo-Fi-Fnk själva för.
Och låtarna är i sin enkelhet briljanta pop-låtar. Trots att vissa har funnits i flera år växer sig albumet ihop till en stark enhet. Den går alldeles utmärkt att dansa till, men man kan lika gärna sitta djupt i en fåtölj med ett glas rött (om man inte råkat ha dåliga erfarenheter av det som yngre) och begrunda sitt liv.
I vissa låtar lyser den svajiga engelskan igenom tydligt. Det gör bara musiken ännu bättre. Ingen kan neka till att detta är samma Lo-Fi-Fnk man föll så hårt för för några år sedan. Synd bara att uppföljaren skulle ta 5 år att göra. Låt oss hoppas att nästa skiva kommer innan 2016.

Låt: Marchin' In







4. The Horrors - Skying
Man tröttnar aldrig på dist-dränkta gitarrmattor i flera lager. Hur elektroniskt mitt musikår än må ha varit så kommer man inte ifrån att man så fort man hör en shoegaze-gitarr blir man lite lite gladare.
The Horrors har väl egentligen alltid varit bra på att skapa schyssta ljudbilder med effekterade elgitarrer, men det är först på Skying dom lyckats kombinera det med briljant popmusik. Stensäkra sångmelodier ligger och vilar sig på det ständigt tuggande gitarrspelet som antagligen typ skulle få Johnny Greenwood att känna sig hemma.
Och när dom längre instrumentala partierna sätter igång och aldrig tycks ta slut är det svårt att undvika att fastna i den ständigt eskalerande ljudbilden. Så småningom hittar man ut igen, som tur är. Skying håller lagom nivå på utsvävningarna och återvänder ständigt till uppvaknande melodier. Allt i en dynamisk färd som hela tiden känns väl utvald.
Skying tar också hem priset för årets snyggaste omslag.

Låt: Moving Further Away







3. Pepepiano - Pepepiano
Electro kan måhända vara den enklaste betäckningen på Pepepianos första album. Men att kalla den så räcker inte på långa vägar. Pepepiano, eller David Bird, är en kille som inte flyr genreblandning. Pepepiano är också en skiva som kommer ta dig med på en resa genom elektroniska ljudlandskap utan dess like.
Från distade synthbas-slingor till souliga electro-beats, med mängder av samplade melodislingor på varandra och en rytmik som gör varje stycke unikt. Trots spretigheten lyckas albumet verkligen kännas som ett album. Oavsett om det gäller en lite softare låt eller en mer kaotisk dito är huvudingrediensen en orgie av elektroniska ljud som aldrig slutar att häpna.
Jag fick också för mig någon gång att detta var skivan MGMT borde ha släppt som uppföljare istället för tramset dom gav ut på riktigt.

Låt: Bounce Haus (Under klippet finns även en länk dit man kan ladda ner albumet gratis)







2. Le Corps Mince De Franciose (LCMDF) - Love And Nature
När låtskrivaren till låten Stand By Me, vem det nu var, skrev Stand By Me är det tydligt att, för honom, räckte det att ha komponerat världens catchyaste basgång. Resten av låten blev bara utfyllnad.
När LCMDF gör musik räcker det att ha en grym synthslinga, basgång och en go refräng, sen orkar liksom inte låten ha mer att ge. Love And Nature är kanske världens bästa "I dont give a fuck"-attidydsskiva.
LCMDF är typ omelodiskt pratsjungande MIA-pop. Men där MIA, med vissa undantag, inte lyckas ta sig ur trummorna och skrikandet exploderar LCMDF i en refräng så stark och dansant att man börjar ana musikalitet bakom fasaden. För vem vet, LCMDF kanske är smartare än vi tror? Transportsträckorna (läs: verserna) kanske är transportsträckor just för att målet ska kännas större?
Man kan festa utan bekymmer till Love And Nature. Om jag nu ska gå in på innehåll, för en gångs skull, så är det här tillräckligt verklighetsfrånvänt för min smak. En låt handlar om att hon inte köpt några gardiner än och att det är lite trist, men det får bli ett senare problem för just nu vill hon bara till stranden. Albumet önskar alla någon annanstans, bort från bekymmer, förslagsvis mot en fest. Och till som så många andra av mina favvisar iår så blir man verkligen på fest&dans-humör.
Det spelar ingen roll att skivan borde varit en EP och att dom sista låtarna lämnar den catchiga popen för några mystiska spår om kanibaler och annat strunt. Det bevisar bara det jag redan sagt. Antingen orkar dom inte hela vägen, eller så blir bara topparna högre. Vilket av det som stämmer gör detsamma.
Och jag som trodde att jag inte tålde ägg.

Låt: Take Me To The Mountains







1. The Wombats - This Modern Glitch
Ett halv decennium efter A Guide To Love, Loss and Desperation kom uppföljaren. Efter tusen uppskjutna releasedatum och inte mindre än fyra inför-singelsläpp. Då hade man redan fått smak på det nya Wombats.
Det nya lite synthigare Wombats kändes som en självklarhet. Och hur mycket jag än älskar debutskivan fanns det inget jag hade blivit mer besviken över än en repris av denne. På fem jävla år fattade som tur är Liverpool-trion detta och gjorde istället ett album som i och för sig inte har något unikt sound att stå på, men däremot astronomiskt bra låtmaterial.
Wombats är fortfarande det ösiga indiepopdisco-bandet. Alla medryckande hit-refränger och fyndiga fraseringarna från första skivan finns kvar. Och sanningen är att det är allt som krävs. Matthew spottar ur sig glada hits som kan få vem som helst att omedvetet sjunga med. Ändå finns det alltid lite vemod över det, och allt med en maximal ironisk touch. Känns det möjligen som en personifiering av typ, mig?
Så länge mitt älskade Våmbat-band fortsätter göra sina fantastiska låtar och skivor kommer dom hamna i toppen av mina listor. Sue me!

Låt: 1996

10. Tycho - Dive
Det skulle inte förvåna mig om Tycho är perfektionist. På Dive låter nämligen allt, och då menar jag allt, helt felfritt. Det i sig är väl ingen direkt kioskvältare med dagens inspelningsteknik osv, men i Tychos musik gör det så mycket nytta.
Dive är en otroligt vacker samling elektroniska låtar som vid rätt humör har all möjlighet att framkalla rysningar. Softa svepande shoegaze-synthar tillsammans med kletvarma gitarrer med U2/This is head-delay skapar fantastiska melodier ackompanjerade av noga utvalda elektronica-beats. Det är inte utan att man känner sig onödigt sentimental.

Låt: Hours







9. Does it Offend You, Yeah? - Don't Say We Didn't Warn You
Det finns fortfarande inte, och kommer antagligen aldrig finnas, något band som får mig att vilja spåra totalt som Does it. Nästan oavsett humör vill jag alltid inta ett dansgolv, eller bara ett golv i allmänhet, bli superpackad och kasta stolar omkring mig.
Och förmodligen är det så enkelt att det är så bandet gör när dom skapar sin musik. Om inte i praktiken, så åtminstone i deras huvuden.
Tyngden i slumpmässigt vald Does it-låt kan inte ens Prodigy (som till och med, givetvis, lånat James som producent på Invaders-skivan) kan uppnå. Superhårda technosynthbasgångar (snyggt ord!) ackompanjeras av en fantastisk gitarrist som påminner om en viss Lissack, och en trummis som aldrig tycks tröttna. Mängden orimliga rytmer som pressas fram är också hutlös. Men Does it tar inte slut där.
För på senaste albumet bevisar bandet att man är briljanta på att skriva något lättare popmusik också. Något som behövs för att man ska orka med hela skivan. Pull Out My Insides och avslutningsspåret Broken Arms är fantastiska pop-pärlor som till och med nästan berör. Där är Does it Offend You, Yeah?'s storhet bevisad, om någon tvivlade innan.

Låt: Yeah!







8. Pallers - The Sea of Memories
Det finns en del likheter mellan Pallers och Tycho. Båda gör low-tempo atmosfärisk electro med starka melodier invävda i soundet. Den allra tydligaste skillnaden är självfallet att Pallers inte är instrumentalt. Men vad som verkligen tar Pallers ett steg till är det mer distinkta utvecklande popsoundet.
The Sea of Memories slänger oss mellan haltande spår som tuggar sig fram och mer givna singelspår med självklara sångmelodier och uppbyggnader som alltid garanterar att ge något mer än det man bara anar i inledningen. Det händer till och med att låtar känns dansanta en bit in, vem hade trott det?
Förmågan att utveckla låtarna och alltid erbjuda något lite oväntat ju längre in på skivan man kommer gör Pallers till en av årets bästa. Det och känslan av att man är med om något stort när man lyssnar.
Att Wicked inte blivit någon P3-hit är för mig också en gåta.

Låt: Come Rain, Come Sunshine







7. Millionyoung - Replicants
Min topp 20's enda chillwaveare iår heter Replicants. Den låter som chillwave gör mest, men har fördelen gentemot vissa andra chillwave-släpp iår att inte tappa bort sig själv i musiken. Vissa skulle säkert påstå att jag fastnat i min bild av hur chillwave ska låta, men jag skulle hellre påstå, som jag alltid gör, att musiken bör komma i första hand.
Millionyoung lyckas med allt det jag vill att musiken ska ha. Rytmerna är inte alltför självklara, melodierna tillsammans med ackorden fungerar perfekt och albumet varierar sig lagom mycket utan att varken bli spretigt eller platt. Soundet och produktionen är också fläckfri och framkallar precis den där sköna känslan av att man bara mår liksom soft (eller chill kanske?) när man lyssnar.

Låt: Sentimental







6. Alex Metric - Open Your Eyes (Remixes & Productions)
I princip allt som spelas på P3 år 2011 är house. Alla producenter och duos och sammarbeten och allt vad det är tar aldrig slut. Det är lätt att tröttna på.
Det hade nästan räckt att kolla igenom låtlistan för att förstå att detta är något jag avgudar. Att placera remixer av personliga favoriter som Phoenix, Depeche Mode, Fenech-Soler och, givetvis, motherfucking Bloc Party, på ett album tillsammans med produktioner och sammarbeten med Steve Angello och Ian Brown, det täcker en hel del av mitt musiklyssnande.
Men det läskiga är sättet han gör det på. Det finns inte ett enda spår på Open Your Eyes som inte får mig att vilja dansa. Alex Metric är gudomlig på att kombinera rytmer och melodier utan att låta alltför mycket som låten han remixar, och på skivan finns det välbehövlig dynamik som motverkar tråkighet. Att housen är gigantisk är inte förvånande, men att Alex Metric inte är störst av alla, det tåls att fundera på.
För vilken klubb som helst hade kunnat få vem som helst som älskar musik att dansa oavbrutet till Open Your Eyes. Till och med Dagnys hade funkat. Årets Dans hade P3 kallat det.

Låt: Lisztomania (Alex Metric Remix)

15. The Vaccines - What Did You Expect From The Vaccines?
Det allra främsta med What Did You Expect From The Vaccines? är givetvis den oändliga hit-potentialen i varenda låt. Vilken låt som helst hade kunnat agera som singel. Även mellanspåren och balladerna är tillräckligt starka för att erövra en gigantisk folkmassa.
Det har dom också gjort. Från att vara en nästan för typisk NME-hype i början till att spela på dom största scenerna på dom största brittiska festivalerna har dom gått. Förmodligen föll vi för tonårsattityden och naiva texter om ungdomliga petitesser som i efterhand bara kommer skrattas åt. Eller så tröttnar vi bara inte på reverb-gitarrer och unga män mer lite halvkrassliga röster.
Jag får för mig att dom är ett sådant band som spelar på skol/gymnasie/college/universitets-fester i amerikanska filmer som ska utspela sig på 60-talet. Eller kanske 70-talet, vad vet jag. Hursomhelst har dom alla förutsättningar för att lyckas vinna både en sådan publik och en kräsen från 2011.

Låt: All in White







14. Gang Gang Dance - Eye Contact
På Eye Contact låter Gang Gang Dance lyssnaren bli lite teasad av dom långa inledande partierna som hittas i ungefär varje låt. Drägglande väntar man på att kaoset ska bryta ut. Det gör det så småningom.
Gang Gang Dance lyckas blanda riktiga techno-synthar med en ständigt mystisk röst som mer skriker än sjunger i ovanliga skalor, och resultatet blir suverän NY-indie som svänger mer än jag någonsin hört Gang Gang Dance svänga. Kanske beror det på att jag inte är tillräckligt insatt (troligt), eller så är Eye Contact helt enkelt en kanonskiva (troligt, igen).

Låt: Sacer







13. Those Dancing Days - Daydreams & Nigtmares
Världens näst bästa tjejband följer upp den något ojämna debut-skivan med en betydligt starkare indiepopskiva. Det är tydligt att TDD fått kvalificerad hjälp med produktion och inspelning på Daydreams & Nightmares. Det låter snyggare, renare, vackrare, tyngre och mjukare på samma gång, utan att band-identiteten rörts eller förstörts.
Linnea sjunger fortfarande fantastiskt och Cissi sneglar onekligen på skivbolagskollegan Matt Tong bakom trummorna. Tillsammans väver dom alla fram perfekt gladpopmusik som både svänger och berör. Dom har dessutom lyckats skapa två-tre givna hits, strategiskt utplacerade i album-låtlistan.

Låt: Help Me Close My Eyes







12. Cut Copy - Zonoscope
Melankolisk dans-synth-musik är svår att tröttna på. Framför allt när den görs på ett så tillfredställande sätt som Cut Copy gör den. Fantastiska synthmattor som aldrig förstått att New Order lagt ner (fast dom gör väl reunion nu igen?) varvas med 80-talsdisco-ljud med 80-talsdisco-rytmer. Catchy melodier och starka refränger avlöses av längre monotona intrumentala mellanspel. Och alltid lite på gränsen att bli för cheesy, men utan att trilla över.
Syftet är dock alltid samma. Cut Copy bjuder alla på disco. Och vill man inte dansa får man väl försöka sjunka in i sitt inre till dom, säkerligen, kalasfina låttexterna. Men där kan jag ju som ni vet inte uttala mig. Så min rekomendation blir därför bara: Lyssna och dansa.

Låt: Need You Now







11. Kasabian - Velociraptor!
Den där Gaffa-texten om Velociraptor! är förfärligt underhållande. Visst har väl Kasabian aldrig varit speciellt nyskapande, men så märkliga att man inte förstår vad det handlar om?
Det är väl ganska självklart att Kasabian handlar om att göra musik ingen blir särskilt förvånad över, musik som funnits på dom brittiska öarna i flera decennier. Men i vissa fall är det ovesäntligt. Kasabian är nämligen uppenbarligen genier på att göra enkel britpopmusik, som bara är för bra för att ogilla.
Velociraptor! är en jämn skiva där varje låt har singelpotential, eller åtminstone snudd på. Att dom dessutom, i sin enkelhet, är tillräckligt utmanande för att inte bli alltför slätstrukna (det finns mängder av den varan från UK också), gör skivan till en, återigen, perfekt popskiva. Vem bryr sig om Gaffa anyway?

Låt: Goodbye Kiss

Jag tog en paus. Sen kom jag tillbaka med det ni alla längtat efter. Höjdpunkten på ullegullebloggen varje år.
Skivfetishisten ger sin version på året som gått.

20. Foster The People - Torches
Man anade en ny favorit redan när Hultsfred släppte Foster The People och länkade till Pumped Up Kids. När sedan hits-listan byggdes på med Houdini och Helena Beat blev det tydligt att Torches inte är ett album som kommer hamna utanför topp 20.
Det lite beach-aktigt sväniga synthiga indiepopsoundet i kombination med en originell röst och riktiga goingar till poplåtar räckte för att övertyga mig. Enda felet med Foster The People år 2011 var att de promt skulle krocka med Cut Copy på Hultsfred. Jävla fan.

Låt: Houdini







19. Is Tropical - Native To
Vad många kitsuné-band misslyckas med efter att ha haft med en kanonlåt på någon av Kitsuné-blandskivsutgivningarna är att följa upp låten med ytterligare ett gäng bra låtar på ett album.
Is Tropical visade att det går. Native To är för all del en ganska spretig skiva som blandar och ger. Ibland får vi höra typisk Kitsuné-indie-electro medans vissa låtar är mer åt rockhållet. Dock alltid samma distade lead-sång och samma karaktäristiska attityd. Och oftast med maximal dansuppmuntran och öldrickarindiefest-längtan.
Det räcker långt, bara det.

Låt: Lies







18. Radiohead - The King of Limbs
När det gäller Radiohead handlar det inte längre om att motivera varför albumet är med på årsbästalistan, utan att motivera varför det inte hamnade på plats 1.
The King of Limbs är ett kanonalbum, bara inte riktigt lika kanon som Kid A eller In Rainbows.
Dels känns skivan helt enkelt för kort. Efter 37 minuter och 33 sekunder är den över. Under den tiden upplever man ett, som vanligt, experimenterande Radiohead som blandar elektroniska trummor med jazzrytmer och Thom Yorkes vackra röst. Men de allra starkaste melodierna har han lämnat till nästa skiva, får vi förmoda. För upp i Everything in its right place- eller Nude-klass når den aldrig riktigt.
Trots detta är The King of Limbs en av årets bästa, och Give up the Ghost når högt upp på bästa låtarna-listan.

Låt: Give up the Ghost








17. Little Comets - In Search of Elusive Little Comets
År 2011 är gitarrer bara intressant om dom antingen är invävda i tillräckligt mycket effekter för att inte uppfattas som gitarrer längre, eller om dom samsas med tunga technobeats.
Little Comets passar inte in på någon av ovanstående. För två-tre år sedan hade ingen blivit förvånad om dom hade hamnat i toppen av en årsbästa-lista av mig, men iår?
I detta fallet är jag beredd att vika mig. Little Comets är alldeles för fyndigt svängiga för att stå emot. Ofantligt snyggt gitarrspel med Modest Mouse-vibbar och melodier som fastnar redan innan man hört låtarna.
Allt sammansatt med både energi och spelglädje.

Låt: One Night in October







16. Feed Me - Feed Me's Big Adventure
Det känns som ett måste att ha med en dubstep-skiva på listan 2011. Om än lite motvilligt. Men det som gör Feed Me större än mycket annan superpopulär dubstep är mestadels att Feed Me är så mycket mer än dubstep.
Många låtar på Feed Me's Big Adventure saknar till och med dom djupa basgångarna i halvtakt. Helt plötsligt är Feed Me bara galet svängig electro med högsta klass-produktion. Och när väl dubstep-beatsen tittar fram gör dom det med en sådan tyngd att vilken Skrillex-hatare som helst inte kan låta bli att komma på sig själv med att gunga med.

Låt: Clodburn

Ullegulle tar upp kampen ordentligt. Men istället för töntiga rykten med någon slags substans bakom erbjuder jag spekulationer byggda på onödigt bra gissnings- och slutledningsförmåga. Och alldeles för lite självdistans (?).

Därför ger jag er nu "ryktet", som inte alls är något rykte, möjligen förrän nu då, nNämligen att The Offspring känns som en P&L-bokning ut i fingerspetsarna. Kom ihåg vem som sa det först.

Northside, den danska Scorpio-festivalen ni vet, har släppt The Kooks. Risken är därmed överhängande stor att Hultan gör detsamma (Justice, Noah och Stone Roses är alla tre bokade till båda festivalerna so far). Här kommer 10 anledningar till varför Hultsfred absolut inte ska boka The Kooks.

• Dom är skittråkiga och har varit det sedan typ... 2007.
• Dom är hutlöst dåliga live.
• Dom har spelat i Sverige de senaste två åren, på P&L och Siesta.
• Känns knappast som att dom kommer locka speciellt mycket folk, av bla den anledningen.
• Det är verkligen inget band som passar in i Hultans nisch.
• Dom kommer kosta en massamassa onödiga pengar som skulle kunna läggas på tex Bloc Party eller Franz, som antagligen är i ungefär samma storleksklass.
• Medelåldern på årets festivals besökare kommer sjunka rejält mot årets.
• En massa jobbiga popflickor kommer skrika att Luke är snyggast i världen när han inte alls är det.
• Mångamånga Hultsfred-fantaster kommer sätta sig strängt emot bokningen och deras pepp-grad kommer påverkas negativt. Det gäller inte bara mig, jag lovar.
• Folk kommer kunna använda den bokningen som motargument när jag förklarar att P&L bara bokar passé band som spelar i Sverige varje år.

Nu har han väl ändå tappat greppet tänker ni kanske nu? En prntscrn från GTA?

Kanske. Men, denna flygplats delar namn med ett trevligt litet gött indieband jag trillade över för några månader sedan. Francis International Airport heter det, och bör således vara relativt nyskapat eftersom GTA IV, där flygplatsen finns med, inte funnits så hiskans länge.

Bandet finns det inte så mycket att säga om. Relativt välproducerad ganska vanlig indiepoprock med gitarrer, någon slags mix av de här stora Arcade Fire, Interpol och Death Cab typ, fast mindre då. Ibland får jag lite den där "nu drog det igång lite"-känslan, och att trummorna är välspelade och räddar bandet från att vara alltför grått.

Men vad jag vill hylla är ju givetvis främst bandnamnet.


Tänkte ta det lite lugnt med musiktipsen (oh no!) närmaste veckorna eftersom jag måste slita ut mig totalt med en jävla best of the year-album-lista. Francis kommer dock inte komma med, troligtvis mest för att den skivan (påstår spottan) släpptes 2010.

Idag, just idag, beställde jag den löjligt obskyra Silent Alarm-boken.

Och samma dag, bara sådär, som ett tecken, så meddelar hjältarna att dom är tillbaka!

Tänk att dom gjorde det i alla fall! När jag så övertygande och idiotsäkert kastar bort alla spekulationer och förhoppningar och mer eller mindre annonserar att det är klart med det västkustska alternativet.

Och så går Hultsfred och bokar dom ändå.

The Stone Roses

Det finns bara två festivaler i Sverige som över huvud taget är tänkbara targets för nyligen återförenade legendariska bandet The Stone Roses. Siesta? Givetvis inte. Putte i Parken? Haha! P&L då? Nä, inte ens om man hade trott på stordåd och att P&L faktiskt skulle vilja råka boka något som känns aktuellt anno 2012 så går det inte ihop med deras turnéplan (som det verkar nu).
Då återstår, om man tar bort orealistiska hårdrocks- och (som Emmaboda själva kallade sig) mini-hippiefestivaler, bara två. Way out West och Hültsfred.
Visst skulle vi alla vilja att Hultan snodde Ian & Co framför ögonen på storebrorsan, men som det ser ut nu kommer det inte att hända. De första reunion-gigen kommer nämligen ske i Manchester (var annars?), och när de går av stapeln har Hultsfred 2012 redan passerat.
Alltså hamnar Stone Roses på Way out West. Vilket inte känns helt fel trots allt. Dessutom lär de själva bli överlyckliga. Jag menar både Pulp, Pavement och My Bloody Valentine har spelat tidigare år.
Låt oss bara hoppas, isf, att WoW inte sätter Stone Roses i typ Annedalskyrkan med förklaringen "det kommer bli en superintim och superhipstercreddigpitchfork-stämning för de 2,5% som kommer in!!!!".

Ett tredje alternativ är att de gör en icke-festivalspelning i exempelvis Hovet (ett rykte gick om Globen innan, herregud. Tagga ner dumma svenskar.).

Ett fjärde alternativ är att de inte korsar Sveriges gränser alls. Men hur kul är det att spekulera i?



Så, vad kommer Hultsfred med istället? Helt omöjligt att gissa. Dels med tanke på att det är såpass tidigt och få band har avslöjat om det öht blir någon turné i sommar. Men framför allt för att Hultsfred själva gett den fenomenala ledtråden "Ni kommer bli förvånade!". Då känns det som att det kan vara vad fan som helst. Så, typ Wolfgang Amadeus Mozart reunion tribute tolkat av Talking Heads? Varför inte.



Enligt fr har detta band och detta album MINST helgonförklarats i Storbritannien. Typ världens viktigaste band (efter Glasvegas förstås) och tidernas största återklassträff. Alright, ALL IN 2012.

Edit: Justice klara för FKP Scorpios danska festival Northside som helt sonika går av stapeln samma helg som Hultsfred. Känns det som att jag kommer få se fransmännen två gånger 2012?
Frågan är ju dock om det är Justice som är torsdagsheadlinern då, eller ett lite mindre subliner-släpp?

Bästa benämningen på området Hultsfred arrangerar på kommer från och med nu vara: "Folkerts Park".

"En spelare med högt värde på Hörnor är att föredra när du ska bestämma hörnläggare"

Tur att man får lite hjälp från FM:s "hjälp & tips"-funktion.





Hultsfred kommer briljera igen. Imorgon klockan 11 och på torsdag vid 11 också eller om det var något annat klockslag. Det spelar så att säga mindre roll. På torsdag: Internationell headliner.

Här får ni kvällens bästa danslåt.

"Dom hette väl nå jävla Angst eller skitdåligt mår jag"

"We had to settle on being shit Radiohead. We're called that sometimes, you know."

Coldplay


Man får ju säga att Chris Martin är en ganska kul människa trots allt. Synd bara att senaste skivan inte ens når upp till epitetet "ett kasst Radiohead".

Idag började de spela julmusik på jobbet. Innan det ens blivit december. Vilket iofs inte är speciellt konstigt med tanke på att julmarknaden börjar redan i början av oktober (10okt närmare bestämt. kl 10.), men man tycker ju kanske att det borde spela mindre roll vad de arbetande i produktionen lyssnar på. Å andra sidan ska jag inte klaga, variationen är givetvis hästlängder bättre än på Rix FM. Därför firar jag, eller nåt, med att länka följande fantastiska låt: Salem - King Night

Varför gör jag då detta? Jo, av den enkla anledningen att den är fantastisk. Och lite mer för att jullåten O helga natt, eller dess engelska (?) översättning finns med i bakgrunden, gömt i alla domedagssyntar och acid-ljud.

Om någon pitchforkare hade läst min blogg hade denne omedelbart påpekat att det inte finns ens en promille acid i Salems musik. Men punkare som jag är ger jag blanka fan i det.

Blanda nu inte heller ihop Salem med Salem Al Fakirs typ tredje eller fjärde skiva som blev av med "Al Fakir" någonstans av någon anledning.