LSB22!
Trey från OC? Niko Kranjcar från Lilywhites?
Fest hos Niko! Niko Niko!
Niko ser lite ut som Saladin i Kingdom of Heaven också. Ska jag göra en till måntro?
3,Gött
Jag älskar Hultsfred!
Haha!
Gitarristen i Slipknot kör på Tele...
Älsklingarna
Vad fan gör jag i Falköping på någon jävla ostfabrik?
*Gråtande smiley*
(Nej, det spelar ingen som helst roll att jag redan sett dem 5ggr varav 3 var iår)
Hurricane topp 10
En aning försenat kommer den efterlängtade topplistan av mitt tyska festival-besök i Tyskland. Och dess uppträdanden.
10. Arctic Monkeys
Jag tror att jag upptäckte Arctic Monkeys på riktigt ungefär samtidigt, eller strax innan, andra skivan släpptes. Precis som alla andra, förutom sådana töntar som Albin, var jag mer eller mindre såld. På senare år, i parallel med att bandet blev sämre, minskade intresset och lyssnandet. Kanske var det därför jag stod i en kebab-kö första två-tre låtarna. Kanske var det därför vi över huvud taget inte funderade på att försöka knö oss in i den ENORMA publikmassan när kebaben var uppäten. Kanske var det därför vi gick till VIP-arean och drack Beck's istället. Men därifrån bevittnade vi trots allt fyra allt mindre slyngliga britter som genomförde en ganska trevlig spelning. Alex var ungefär lika snygg som väntat, Matt Helder trummade på ungefär lika kaotiskt som vi anat och bandet som helhet var sådär typiskt Arctic Monkeys-stela. Men till skillnad från vad de verkar ha gjort senare åren körde de mest fokus på de första två skivorna. Det gick givetvis hem hos både oss och resten av Tyskland. Trots detta fokus missade de deras absolut bästa låt, A Certain Romance.
9. Kaiser Chiefs
Om man nu skulle försöka sig på att jämföra Kaiser Chiefs spelning med Arctic Monkeys sådan, vilket man inte ska, skulle man förr eller senare komma fram till att Kaiser Chiefs var aningen bättre. Precis som med Arctic Monkeys var Kaiser Chiefs precis lika brittiskt dryga som förväntat. Men där Arctic Monkeys kunde kännas lite lama gav Kaiser Chiefs en mer energisk avslutningsspelning i mörkret med snygg scen och ljusshow. Topparna de gav var riktigt riktigt höga, få låtar fick till exempel så bra respons som Ruby, och avslutningsnumret Oh My God krämade ur det sista lillla den germanska festivalpubliken hade kvar i sig. Men där emellan spelade en hel del medelmåttiga låtar med medelmåttigt gensvar. Hardcore-fansen tyckte säkert det var fantastiskt, om det nu hade funnits hardcore-fans till Kaiser Chiefs. Det lär det nämligen inte göra. Kaiser Chiefs är ett trevligt brittiskt indierockband med några briljanta hits, men så länge de bara har de några briljanta hitsen att bygga sina spelningar på kommer de inte bli bättre än nia på ullegulles best of Hurricane-lista.
8. Arcade Fire
Precis som jag erkände innan festivalen var jag inte alls lika pepp på Arcade Fire som jag "borde" varit. När spelningen väl närmade sig låg peppomat-visaren ännu lägre, beroende på bland annat ett gäng dansanta spelningar tidigare under dagen, men framför allt en lång bussresa med ganska mycket öl och ganska lite sömn knappa 12 timmar innan startskottet. Därför begav gänget sig återigen (trots att detta egentligen var innan Arctic Monkeys-spelningen) till VIP-zonen. Där fick förvisso bara se bandet på storbildsskärm, men mer än så kunde man inte se framför scenen ändå. Arcade Fire öppnade med en av de bästa låtarna som jag inte minns namnet på, presenterade sig som "Hi, we're Arcade Fire from Montreal", och körde vidare. De framförde vacker indiemusik med en oerhörd känsla och energi samtidigt som vi mer eller mindre somnade på VIP-arean. Det gick alldeles för lätt att somna till, utan att det för den sakens skull var det minsta lilla Arcade Fire's fel. Möjligen valde de att skapa en något för släp-melankolisk musik. Men de framförde den på bästa tänkbara sätt och hade haft en betydligt mer övertygad ostindiefarare med något mindre publik och inte fullt så tätt inpå energikrävande aktiviteter, typ bussåkande.
7. Warpaint
Warpaint gjorde entré på sin alldeles för stora scen ganska tidigt på dagen inför ett ganska klent antal gäster, som dessutom fick bevittna bandets soundcheck minuterna innan, som gjordes av bandet själva. Väl ute på scenen i dresscode bestående av mörkblåa adidas-jackor med rosa streck levererade tjej-kvartetten en precis lika tight spelning som jag visste att de skulle. De var precis lika snygga, söta och charmiga som jag visste att de skulle vara, trummis-flickan trummade precis lika överväldigande som jag visste att hon skulle och sångerskorna sjöng precis sådär halvsurt som vi alla ville. Genomförandet var med andra ord i absolut toppklass, till skillnad från ovan nämnda förutsättningar. Ett Warpaint i en av tältscenerna, valfri tid på dagen med lite halvtrångt publikutrymme hade förgyllt hela min sommar. Nu fick det i stället räcka med en kanonspelning som inte riktigt blev besvarad. Att ljudet svajade betänkligt och att de glömde spela min ringsignalfavorit Composure drar också ner betyget en aning.
6. Two Door Cinema Club
I raden av bra spelningar som inte överraskade står TDCC bland de främsta. Deras indiepop-dansanta indiepop var i det dansantaste laget och energin, närvaron och flytet kunde mer eller mindre inte varit bättre. Det märktes tydligt att TDCC är ett bra liveband på sättet de lägger upp spelningen. Låtlistan blandar hitsen med några nya låtar som låter exakt likadant som de gamla på ett kompetent sätt, och vissa låtar anpassas en aning för livesammanhang, med gott resultat. Men tyvärr blir spelningen inte så mycket mer än ett alldeles för stort dansparty med för få som dansar (iaf när man står ungefär 1km från scenen för att något annat måste se-band spelade på andra scenen precis innan, eller för att Jocke var tvungen att stanna och pissa och försöka prata tyska med varannan tysk på vägen från campingen). Istället för att tänka på hur sjukt jävla bra det var tänkte jag istället på hur sjukt jävla bra det kommer bli på Emmaboda. För det kommer det. Och jag kommer vara där för att bevittna det.
5. Jimmy Eat World
Förutom att spelningen med ett av emo-pop-rock-genrens grundare var just en spelning med ett av emo-pop-rock-genrens grundare och att scenen återigen var placerad alldeles för långt bort från mina ben, öron, ögon samt kappillärer blev jag ganska besviken på det mesta. Ljudet var inget vidare, men framför allt spelade bandet alldeles total-fel låtar. Det flow mellan rockiga rocklåtar och mysiga myslåtar som JEW har på sina mer eller mindre episka album syntes inte till på spelningen. Istället öste de på med ösiga hits, den ena ösigare än den andra. Bortsett från en mycket fin 23 var det i princip samma tempo på hela spelningen. Inte ens super-hitten och amerikanska highschool-tv-serieballaden Hear You Me spelades. Och nu undrar givetvis halva Norden varför Jimmy hamnar ovanför till exempel de ovanstående fem banden när nu allt var så dåligt. Allt var absolut inte dåligt. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att tycka att det mesta faktistk var väldigt bra. Till och med de avslutande tre hitsen Salt Sweet Sugar, The Middle och Sweetness, som är från den sämsta skivan och låter som vilken amerikansk skatepunk som helst känns bra såhär i efterhand. Jag fick dessutom ett gäng bra, om än ösiga, låtar som alla vävdes samman med snygga låtövergångar och framfördes av ett ruskigt tight liveband. Det är värt att tänka tillbaka på, även om allt hade kunnat vara så betydligt mycket bättre.
4. The Wombats
Jag kan väl erkänna att det känns lite smått löjligt och inte speciellt objektivt att sätta ett av mina absoluta favorit-våmbat-band på plats nummer fyra i en sådan här lista. Men sanningen är givetvis att de inte bara fick mig att bli Hurricanes mest uttittade människa som bara råkade kunna exakt vilken låt de skulle spela härnäst och exakt hur norsk Tord är, nej de fick mig även att återigen inse att jag faktiskt hade älskat Wombats som liveband, även i fall att kärleken till bandet i övrigt hade varit mindre påtaglig. För grymma spelningar är Wombats uppenbarligen mästare på. Med välkomponerade låtlistor, en hel knyppe välkända hits, charmig attityd, humoristiska mellansnacksfraser och en utomordentlig scennärvaro levererar de gång på gång. Och då har jag inte ens nämnt att de gjort två kanonalbum och är världens bästa band.
3. The Chemical Brothers
Känner man någon gång för att dansa oavbrutet i en dryg timme och dessutom vill ha absolut toppklass på dansmusiken finns det inget bättre att tillgå än The Chemical Brothers. Att den klassiska brittiska electroduon spelar in dansanta album är väl ingen nyhet för någon, men har man upplevt dem live höjs dimensionerna ytterligare ett snäpp. Dels lyckas de få musiken att låta betydligt bättre live, något nödvändigt för att få en stor folkmassa att dansa. De har också nästan onödigt snygg ljusshow med rökeffekter och gigantiska animationer på storbildsskärmarna bakom och bredvid scenen som visar allt ifrån dansande röda och blåa figurer till splashande vattenballonger i skarpa färger. Men framför allt har de en fantastisk dynamik i sin show. Låtövergångarna är verkligen låtövergångar i DJ-termers rätta benämning och jag blir fascinerad av hur proffsiga de är, allihop. Men låtarna mixas inte bara ihop utan öven om. Chemical Brothers har lärt sig när publiken behöver andas ut lite och drar därför ner intensiteten för att så småningom explodera igen. Vid de tillfällena blev jag övertygad. Klimax har aldrig passat bättre in. Precis som när man åker någon spännande åkattraktion på valfritt nöjesfält så gick det inte att låta bli att skrika, i detta fallet dansa, hoppa, jubla eller vad fan som helst.
Ett stort plus i underhållningen av en närstående nerdrogad tysk (?) som utan tvekan bjöd på festivalens mest säregna dans.
2. Kasabian
Jag har alltid tyckt att Kasabian är ganska medelmåttiga. Ända sedan jag för typ 5-7 år sedan började leta musik (läs storbolags indierock ala The Killers) på Pirate Bay och fick tag på Kasabian har jag haft svårt att förstå varför de avgudas i hela Europa när de i själva verket är ganska trista. Det var inte förrän jag insåg att det fantastiska riffet i Fire, hittas som bekant i halvtid under Premier League-sändningar, faktistk var Kasabians verk som jag öht blev övertygad om att jag skulle se dem. Det och att det kändes lite coolt att kunna säga att man sett Kasabian, som fortfarande inte spelat på festival i Sverige (om de ens spelat alls?). Väl på plats framför scenen, för en gångs skull inte i en annan tidszon utan ganska nära, blir jag faktiskt riktigt peppad. Jocke är aspackad och minns i princip ingenting, vilket bara gör upplevelsen ännu mer episk. Trots att jag långt ifrån kan eller ens känner igen alla låtarna så är hela konserten fantastiskt bra. För mig okända låtar varvas med för mig kända låtar i en bra mix, och framför allt drar de inte ut på spelandet utan har vett nog att inse när det är dags att dra igång avslutningen. Avslutningen som är en av festivalens största höjdpunkter. En publik i extas och ett band som krämar på så att de nästan glömmer av att behålla sin kaxiga Oasis-mentalitet på scenen. När låten är slut fortsätter publiken sjunga riffet. Bandet tackar med att köra refrängen en gång till. Alla nöjda alla glada. En grym spelning tar slut och ingen vill varken ha mer eller mindre.
1. Klaxons
Jag kommer aldrig kunna bli en "riktig" musikrecensent (jag vet att jag gjort ett gott försök här, hehe). Jag är nämligen alldeles för mycket en del av publiken. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att PSL eller Lokko ens funderar på att ta några danssteg till bandet som spelar. För recensenter känns recensionen viktigare än konserten. För mig handlar dessa recensioner mer om att försöka återge en upplevelse för folk som inte var där. Det kan också vara roande att försöka komma underfund med vad som var så bra med spelningen som hamnade etta på listan och varför den hamnade där. Klaxons hamnade överst idag. När jag gör min årliga årsbästalista kommer den med all största sannorlikhet även där toppa. När Klaxons spelade inför ganska få fanatiska fans (förståeligt då både Foo Fighters och Trentemöller spelar på andra scener samtidigt) sist på söndagen, sista dagen på festivalen är det egentligen första gången det verkligen känns som att jag är en del av en konsert. Bandmedlemmarna är galet taggade och drar igång stenhårt med Atlantis to Interzone. På den vägen är det. Konstant dansande, hoppande, skrikande och gråtande tar jag mig igenom en hel spelning utan att över huvud taget tänka. I efterhand minns jag att spelningens uppbyggnad var perfekt, men det oövervinnerliga med Klaxons gig är intimiteten och energin och inbjudandet till att vara en del av någonting episkt. Någonstans under mitt mest hektiska dansande under Magick lyckas jag börja böla som världens fånigaste Håkan Hellström-tjej (Om det är så ni känner är ni förlåtna, men det är det inte). Gråtandet fortsätter även efter konsertens magiska slut (Echoes, följt av It's Not Over Yet) och ett kravallstaket och en finfin flickvän blir mitt stöd under några minuter. Sen känns allting så jävla bra, så jävla mäktigt och så jävla värdefullt. Vem fan behöver knark eller någon Gud?
Och nu ska ni veta kära vänner att ingen kommer någonsin hata mig mer än jag själv när jag inom kort trycker på "Spara & publicera". Så det så.
Ses på Hultsfrrrrreed!
10. Arctic Monkeys
Jag tror att jag upptäckte Arctic Monkeys på riktigt ungefär samtidigt, eller strax innan, andra skivan släpptes. Precis som alla andra, förutom sådana töntar som Albin, var jag mer eller mindre såld. På senare år, i parallel med att bandet blev sämre, minskade intresset och lyssnandet. Kanske var det därför jag stod i en kebab-kö första två-tre låtarna. Kanske var det därför vi över huvud taget inte funderade på att försöka knö oss in i den ENORMA publikmassan när kebaben var uppäten. Kanske var det därför vi gick till VIP-arean och drack Beck's istället. Men därifrån bevittnade vi trots allt fyra allt mindre slyngliga britter som genomförde en ganska trevlig spelning. Alex var ungefär lika snygg som väntat, Matt Helder trummade på ungefär lika kaotiskt som vi anat och bandet som helhet var sådär typiskt Arctic Monkeys-stela. Men till skillnad från vad de verkar ha gjort senare åren körde de mest fokus på de första två skivorna. Det gick givetvis hem hos både oss och resten av Tyskland. Trots detta fokus missade de deras absolut bästa låt, A Certain Romance.
9. Kaiser Chiefs
Om man nu skulle försöka sig på att jämföra Kaiser Chiefs spelning med Arctic Monkeys sådan, vilket man inte ska, skulle man förr eller senare komma fram till att Kaiser Chiefs var aningen bättre. Precis som med Arctic Monkeys var Kaiser Chiefs precis lika brittiskt dryga som förväntat. Men där Arctic Monkeys kunde kännas lite lama gav Kaiser Chiefs en mer energisk avslutningsspelning i mörkret med snygg scen och ljusshow. Topparna de gav var riktigt riktigt höga, få låtar fick till exempel så bra respons som Ruby, och avslutningsnumret Oh My God krämade ur det sista lillla den germanska festivalpubliken hade kvar i sig. Men där emellan spelade en hel del medelmåttiga låtar med medelmåttigt gensvar. Hardcore-fansen tyckte säkert det var fantastiskt, om det nu hade funnits hardcore-fans till Kaiser Chiefs. Det lär det nämligen inte göra. Kaiser Chiefs är ett trevligt brittiskt indierockband med några briljanta hits, men så länge de bara har de några briljanta hitsen att bygga sina spelningar på kommer de inte bli bättre än nia på ullegulles best of Hurricane-lista.
8. Arcade Fire
Precis som jag erkände innan festivalen var jag inte alls lika pepp på Arcade Fire som jag "borde" varit. När spelningen väl närmade sig låg peppomat-visaren ännu lägre, beroende på bland annat ett gäng dansanta spelningar tidigare under dagen, men framför allt en lång bussresa med ganska mycket öl och ganska lite sömn knappa 12 timmar innan startskottet. Därför begav gänget sig återigen (trots att detta egentligen var innan Arctic Monkeys-spelningen) till VIP-zonen. Där fick förvisso bara se bandet på storbildsskärm, men mer än så kunde man inte se framför scenen ändå. Arcade Fire öppnade med en av de bästa låtarna som jag inte minns namnet på, presenterade sig som "Hi, we're Arcade Fire from Montreal", och körde vidare. De framförde vacker indiemusik med en oerhörd känsla och energi samtidigt som vi mer eller mindre somnade på VIP-arean. Det gick alldeles för lätt att somna till, utan att det för den sakens skull var det minsta lilla Arcade Fire's fel. Möjligen valde de att skapa en något för släp-melankolisk musik. Men de framförde den på bästa tänkbara sätt och hade haft en betydligt mer övertygad ostindiefarare med något mindre publik och inte fullt så tätt inpå energikrävande aktiviteter, typ bussåkande.
7. Warpaint
Warpaint gjorde entré på sin alldeles för stora scen ganska tidigt på dagen inför ett ganska klent antal gäster, som dessutom fick bevittna bandets soundcheck minuterna innan, som gjordes av bandet själva. Väl ute på scenen i dresscode bestående av mörkblåa adidas-jackor med rosa streck levererade tjej-kvartetten en precis lika tight spelning som jag visste att de skulle. De var precis lika snygga, söta och charmiga som jag visste att de skulle vara, trummis-flickan trummade precis lika överväldigande som jag visste att hon skulle och sångerskorna sjöng precis sådär halvsurt som vi alla ville. Genomförandet var med andra ord i absolut toppklass, till skillnad från ovan nämnda förutsättningar. Ett Warpaint i en av tältscenerna, valfri tid på dagen med lite halvtrångt publikutrymme hade förgyllt hela min sommar. Nu fick det i stället räcka med en kanonspelning som inte riktigt blev besvarad. Att ljudet svajade betänkligt och att de glömde spela min ringsignalfavorit Composure drar också ner betyget en aning.
6. Two Door Cinema Club
I raden av bra spelningar som inte överraskade står TDCC bland de främsta. Deras indiepop-dansanta indiepop var i det dansantaste laget och energin, närvaron och flytet kunde mer eller mindre inte varit bättre. Det märktes tydligt att TDCC är ett bra liveband på sättet de lägger upp spelningen. Låtlistan blandar hitsen med några nya låtar som låter exakt likadant som de gamla på ett kompetent sätt, och vissa låtar anpassas en aning för livesammanhang, med gott resultat. Men tyvärr blir spelningen inte så mycket mer än ett alldeles för stort dansparty med för få som dansar (iaf när man står ungefär 1km från scenen för att något annat måste se-band spelade på andra scenen precis innan, eller för att Jocke var tvungen att stanna och pissa och försöka prata tyska med varannan tysk på vägen från campingen). Istället för att tänka på hur sjukt jävla bra det var tänkte jag istället på hur sjukt jävla bra det kommer bli på Emmaboda. För det kommer det. Och jag kommer vara där för att bevittna det.
5. Jimmy Eat World
Förutom att spelningen med ett av emo-pop-rock-genrens grundare var just en spelning med ett av emo-pop-rock-genrens grundare och att scenen återigen var placerad alldeles för långt bort från mina ben, öron, ögon samt kappillärer blev jag ganska besviken på det mesta. Ljudet var inget vidare, men framför allt spelade bandet alldeles total-fel låtar. Det flow mellan rockiga rocklåtar och mysiga myslåtar som JEW har på sina mer eller mindre episka album syntes inte till på spelningen. Istället öste de på med ösiga hits, den ena ösigare än den andra. Bortsett från en mycket fin 23 var det i princip samma tempo på hela spelningen. Inte ens super-hitten och amerikanska highschool-tv-serieballaden Hear You Me spelades. Och nu undrar givetvis halva Norden varför Jimmy hamnar ovanför till exempel de ovanstående fem banden när nu allt var så dåligt. Allt var absolut inte dåligt. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att tycka att det mesta faktistk var väldigt bra. Till och med de avslutande tre hitsen Salt Sweet Sugar, The Middle och Sweetness, som är från den sämsta skivan och låter som vilken amerikansk skatepunk som helst känns bra såhär i efterhand. Jag fick dessutom ett gäng bra, om än ösiga, låtar som alla vävdes samman med snygga låtövergångar och framfördes av ett ruskigt tight liveband. Det är värt att tänka tillbaka på, även om allt hade kunnat vara så betydligt mycket bättre.
4. The Wombats
Jag kan väl erkänna att det känns lite smått löjligt och inte speciellt objektivt att sätta ett av mina absoluta favorit-våmbat-band på plats nummer fyra i en sådan här lista. Men sanningen är givetvis att de inte bara fick mig att bli Hurricanes mest uttittade människa som bara råkade kunna exakt vilken låt de skulle spela härnäst och exakt hur norsk Tord är, nej de fick mig även att återigen inse att jag faktiskt hade älskat Wombats som liveband, även i fall att kärleken till bandet i övrigt hade varit mindre påtaglig. För grymma spelningar är Wombats uppenbarligen mästare på. Med välkomponerade låtlistor, en hel knyppe välkända hits, charmig attityd, humoristiska mellansnacksfraser och en utomordentlig scennärvaro levererar de gång på gång. Och då har jag inte ens nämnt att de gjort två kanonalbum och är världens bästa band.
3. The Chemical Brothers
Känner man någon gång för att dansa oavbrutet i en dryg timme och dessutom vill ha absolut toppklass på dansmusiken finns det inget bättre att tillgå än The Chemical Brothers. Att den klassiska brittiska electroduon spelar in dansanta album är väl ingen nyhet för någon, men har man upplevt dem live höjs dimensionerna ytterligare ett snäpp. Dels lyckas de få musiken att låta betydligt bättre live, något nödvändigt för att få en stor folkmassa att dansa. De har också nästan onödigt snygg ljusshow med rökeffekter och gigantiska animationer på storbildsskärmarna bakom och bredvid scenen som visar allt ifrån dansande röda och blåa figurer till splashande vattenballonger i skarpa färger. Men framför allt har de en fantastisk dynamik i sin show. Låtövergångarna är verkligen låtövergångar i DJ-termers rätta benämning och jag blir fascinerad av hur proffsiga de är, allihop. Men låtarna mixas inte bara ihop utan öven om. Chemical Brothers har lärt sig när publiken behöver andas ut lite och drar därför ner intensiteten för att så småningom explodera igen. Vid de tillfällena blev jag övertygad. Klimax har aldrig passat bättre in. Precis som när man åker någon spännande åkattraktion på valfritt nöjesfält så gick det inte att låta bli att skrika, i detta fallet dansa, hoppa, jubla eller vad fan som helst.
Ett stort plus i underhållningen av en närstående nerdrogad tysk (?) som utan tvekan bjöd på festivalens mest säregna dans.
2. Kasabian
Jag har alltid tyckt att Kasabian är ganska medelmåttiga. Ända sedan jag för typ 5-7 år sedan började leta musik (läs storbolags indierock ala The Killers) på Pirate Bay och fick tag på Kasabian har jag haft svårt att förstå varför de avgudas i hela Europa när de i själva verket är ganska trista. Det var inte förrän jag insåg att det fantastiska riffet i Fire, hittas som bekant i halvtid under Premier League-sändningar, faktistk var Kasabians verk som jag öht blev övertygad om att jag skulle se dem. Det och att det kändes lite coolt att kunna säga att man sett Kasabian, som fortfarande inte spelat på festival i Sverige (om de ens spelat alls?). Väl på plats framför scenen, för en gångs skull inte i en annan tidszon utan ganska nära, blir jag faktiskt riktigt peppad. Jocke är aspackad och minns i princip ingenting, vilket bara gör upplevelsen ännu mer episk. Trots att jag långt ifrån kan eller ens känner igen alla låtarna så är hela konserten fantastiskt bra. För mig okända låtar varvas med för mig kända låtar i en bra mix, och framför allt drar de inte ut på spelandet utan har vett nog att inse när det är dags att dra igång avslutningen. Avslutningen som är en av festivalens största höjdpunkter. En publik i extas och ett band som krämar på så att de nästan glömmer av att behålla sin kaxiga Oasis-mentalitet på scenen. När låten är slut fortsätter publiken sjunga riffet. Bandet tackar med att köra refrängen en gång till. Alla nöjda alla glada. En grym spelning tar slut och ingen vill varken ha mer eller mindre.
1. Klaxons
Jag kommer aldrig kunna bli en "riktig" musikrecensent (jag vet att jag gjort ett gott försök här, hehe). Jag är nämligen alldeles för mycket en del av publiken. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att PSL eller Lokko ens funderar på att ta några danssteg till bandet som spelar. För recensenter känns recensionen viktigare än konserten. För mig handlar dessa recensioner mer om att försöka återge en upplevelse för folk som inte var där. Det kan också vara roande att försöka komma underfund med vad som var så bra med spelningen som hamnade etta på listan och varför den hamnade där. Klaxons hamnade överst idag. När jag gör min årliga årsbästalista kommer den med all största sannorlikhet även där toppa. När Klaxons spelade inför ganska få fanatiska fans (förståeligt då både Foo Fighters och Trentemöller spelar på andra scener samtidigt) sist på söndagen, sista dagen på festivalen är det egentligen första gången det verkligen känns som att jag är en del av en konsert. Bandmedlemmarna är galet taggade och drar igång stenhårt med Atlantis to Interzone. På den vägen är det. Konstant dansande, hoppande, skrikande och gråtande tar jag mig igenom en hel spelning utan att över huvud taget tänka. I efterhand minns jag att spelningens uppbyggnad var perfekt, men det oövervinnerliga med Klaxons gig är intimiteten och energin och inbjudandet till att vara en del av någonting episkt. Någonstans under mitt mest hektiska dansande under Magick lyckas jag börja böla som världens fånigaste Håkan Hellström-tjej (Om det är så ni känner är ni förlåtna, men det är det inte). Gråtandet fortsätter även efter konsertens magiska slut (Echoes, följt av It's Not Over Yet) och ett kravallstaket och en finfin flickvän blir mitt stöd under några minuter. Sen känns allting så jävla bra, så jävla mäktigt och så jävla värdefullt. Vem fan behöver knark eller någon Gud?
Och nu ska ni veta kära vänner att ingen kommer någonsin hata mig mer än jag själv när jag inom kort trycker på "Spara & publicera". Så det så.
Ses på Hultsfrrrrreed!
