ullegulle

Alltså, kan inte folk bara erkänna att jag är bäst ingen protest 100% cool dude?



Gillar förresten att lillkillen bakom Odd future var en lilltjej. Älskar också påpekandet av detta. Skulle uppskattat mer sådant.

EDIT: Peace & Loves egna syn på saken: "Världsstjärnan inom electro kommer till Peace & Love"

Haha, sicka jävla goingar dom är.

Ja, faktiskt. En dag går drömmarna i uppfyllelse.


9. Blackbird Blackbird
Egentligen vore det väl inte helt optimalt att påstå att Blackbird Blackbird är något enastående livefenomen. Han liksom mest står där, trycker på lite knappar och sjunger kanonfint med flera lager chillwave-filter på rösten, samtidigt som hans extra-live-musiker mest verkar överrumplad över hur fräckt det är att stå på en scen.
Men till skillnad från Washed Out så låter BB fortfarande chillwave. Och det låter bra. Det kan diskuteras hur live det egentligen är, men visst fan svänger det precis så man vill att ett sådant här gig ska göra?

8. OFWGKTA
Vad ska man egentligen säga? Så fort lillkillen som tar plats bakom dj-båset syns på scenen släpps alla hämningar nedanför scenen och publiken går bananas. Värre blir det när ytterligare ett antal medlemmar gör entré, och då har ändå inte Tyler synts till än. Bara en ensam stol på mitten av scengolvet. Där ska han förstås sitta. Efter någon låt kommer han inhoppandes, hade han kryckor eller inte minns jag inte, och han skulle antagligen inte märka någon skillnad själv heller.
När alla samlats efterföljer en urspårad spelning med tunga hiphop-beats, frenetiskt rappande, många crowdsurfingar (både av publik och kollektivmedlemmarna själva) och ett sanslöst publikgensvar. Tyler berättar att han trodde det skulle bli skittrist att spela i Sverige eftersom det hade varit det i Schweiz tidigare under turnén, men det blev det inte. Publiken svarar WOLF GANG WOLF GANG eller Free Earl!. Efter Yonkers gick jag och såg något annat. Hade liksom fattat grejen då. Fräck grej.

7. Duck Sauce
Antagligen blir detta väldens mest meningslösa "recension" som säger väldigt väldigt lite om hur bra spelningen var. Sanningen är nämligen att vi bara såg en och en halv låt där den hela givetvis var Barbra Streissand. Och liksom vad tror ni? Det var givetvis helt fuckat röj i publiken och så mycket mer än så finns det inte att säga. Det var ingen spelning jag kommer ha kvar i minnet i stil med Tinc på Sticky eller Klaxons på Hurricane. Men dansandet, tågandet och festivalandet under Barbra Streissand på Hultsfred går till historien på ett annat sätt. Året Hultsfred återuppstod, året Jocke åkte med bilen som tömmer bajamajorna och året Duck Sauce hade en upplåst säkert 10m hög anka på scenen.

6. Red Sparrowes
Jag såg inte hela Red Sparrowes heller. Jag satt mestadels av konserten längst bak i en mer eller mindre tom teaterlada och gungade huvudet fram och tillbaka. Jag har aldrig sett något postrockband live förut, men jag bara antar att det ska vara så tungt. Bandmedlemmarna på scenen ser svåra ut, har förmodligen långt hår som hänger ner över ansiktet och söker sina blickar mot scengolvet. Men de spelar förbannat bra. Energiskt, hårt och supertight. Efter en stund går jag därifrån. "Synd att man ska vara så trött på festival" tänker jag.

5. Beach House
Trots fullständigt urusla väderförhållanden lyckades Beach House leverera en ack så vacker spelning. Det hade helt enkelt inte kunnat bli bättre än det blev, med rådande omständigheter. Det spöregnade konstant och blåste dessutom en hel del, men publiken stannade kvar och lyssnade på den drömska indiepopen som antagligen gör sig bättre på någon mystisk ö eller liknande. Victorias röst är lika snygg som hon själv och den andra nissen växlar lite mellan att stå och att sitta på sin pinnstol och spela gitarr. Det låter helt fantastiskt bra egentligen, framför allt episkt. Synd bara att vädergudarna inte höll med.

4. Star Slinger
Star Slinger vinner tävlingen i att trycka på flest knappar på charmigast sätt överlägset. Hundratals olika rytmer och samplade melodier trollar han ihop till den vackra blandningen som utgör Star Slingers soul-electro. Samtidigt står han där och bara ser så jävla go ut. Med sitt skägg. Lätt gungande fram och tillbaka. Och varje gång han lägger in ett nytt ljudspår lägger han till en extra armrörelse eller någon schysst hiphop-pose.
Musiken låter superbra. Det svänger konstant genom hela spelningen och publiken guppar upp och ner längst ner i ladan. Alla ser ut att bo på Beyond Retro. Det gör ingenting. Star Slinger är lika bra för det. Han avslutar med en Gold Panda-remix. Livet känns bra.

3. The Prodigy
Publikutrymmet vid Pampas är, för en gångs skull, fullt. Det var till och med kö vid camping-entrén. Regnet öser ner i samma mängd som det gjort resten av dagen. "Jag ska försöka hålla armarna innanför regn-ponchon denna konserten" tänker jag. Efter två låtar har jag tagit av både regn-pocho och jackan under.
Man kan säga vad man vill om Prodigy och hur cheesy och rent utav äckliga dom är. Framför allt ganska töntiga när dom skriker "Come an my warriors!" ungefär femton gånger mellan varje låt. Men vad som däremot inte kan förnekas är att Prodigy gjort - och gör - enastående bra musik. Under detta filter av 90-talsrave och tv4-familjeprogramstempohöjaremusik finns det olidligt bra melodier och framför allt enorma mängder energi.
Prodigy-killarna börjar bli rejält gamla, och sönderknarkade. Men dom båda sångarna springer fram och tillbaka medans livetrummisen sätter varenda trumslag svintight. Ibland kommer en gitarrist in med gitarren hutlöst långt ner. Skittöntig han också.
Det spelar ingen roll. Det är kaos i publiken vid varenda låt. Vid Smack my bitch up får dom hela publiken att sätta sig ner och sedan flyga upp och hoppa igen. Avslutningen med Out of space känns kanon. Trots allt regn har Hultsfred upplevt en galen dansfest, igen. Vem bryr sig då om att aftonbladet skriver att bandet är kvar i 90-talet?

2. Crystal Castles
Ja, faktiskt. Det blir dans igen. Dag två på Hultsfred är ett sjukt träningspass.
Idag har Crystal Castles med sig trumsetet jag saknade på Emmaboda. I övrigt är det mesta ganska likt. Det är dock inte lika olidligt jävla trångt. Man får plats att dansa. Det är svårt att undvika. Crystal Castles spelar med obeskrivlig tyngd. Dom har med sig festivalens fetaste strobe-arrangemang. Alice kastar sig ut i publiken varannan låt. Publiken är med. Precis som den här typen av dansgig behöver så har dom en bra dynamik. Efter en ösig hit i stil med Baptism kommer en något softare. Sen exploderar det igen, och från publikplats ser det helt fantastiskt ut med allt blinkande och alla vevande armar.
Någon gång mot slutet kommer Not in love, Robert Smith är inte där. Alice sjunger istället med alla mystiska effekter på rösten. Ingen blir besviken. Alla är nödja och glada. DOM HAR GJORT DET IGEN! skriver fr. Ullegulle skriver massa dravel som egentligen bara säger "jag gillar Crystal Castles". Det räcker så.

1. 2Many DJs
Fredagens avslutande akt gör det med bravur. En hyllning till musiken. Går man till ett 2Many DJs-gig utan att kunna någon låt bör man verkligen vända på klacken och åka till P&L. Eller inte ens det. Söka till idol kanske. Men tycker man inte det är bra förtjänar man inte att vara där heller.
Den ena av belgarna kommer in på en helt tom scen och börjar skruva på en liten transistor-radio längst fram vid scenkanten. Det är något svenskt, säkert P4. Sen är det reklam. Sen något annat. Till sist ger han upp. Det finns bara en radiokanal som duger. På skärmen bakom dj-båset som rullas in lyser texten med stora bokstäver. "RADIO SOULWAX".
Efter detta följer en konsert som blandar hej vilt. Allt från stenhård 2000-tals techno som Crookers och Justice till 80-talsrock i AC/DC och Slayer, eller varför inte mina egna älsklingar The Specials. I bakgrunden kommer skivomslagen och går. Dom görs ständigt om. Texten byts ut. Figurerna rör sig. Dansar. Sjunger. Det blir aldrig långtråkigt att bara lyssna. Dessutom är låtarna lagom långa. Det kan ibland räcka med en refräng innan nästa låt mixas in. Ljudet är perfekt. Allt är superdansant. Till och med onödigt uttjatade Kids blir livlig. Publiken är alldeles för liten. Men vi som är där ger allt. Allt som finns kvar efter en hel dag av episka dansgig, inte minst ovan nämnda Crystal Castles bara några timmar innan.
Till sist fadeas Nevermind-omslaget in. Ronja sjunger med. Nirvana avslutar fredagen. Inget kom någonsin att toppa detta under festivalens sista dag. Inget innan heller. Så perfekt. Så festligt.




Sen var givetvis bob hund, Cut Copy och This is head bra igen. Men det känns fånigt att ha med dem varje gång.


Glömde förresten nämna Braids. Dom var också riktigt riktigt bra. Får agera bubblare helt enkelt.



GO FESTIVAL!

Och så var bilden från fel festival :P:P:P:P:;P:;P;P:;P:;P:P;:P;:P:;P;;;P:P

Neon Indian, som var så bra på Emmaboda i somras, har släppt nytt. Och det är väl inget som förvånar någon att den placerar sig på ullegulles "ska köpa på cd eller vinyl, sjukt jobbigt att välja vilket"-lista omedelbart.

Den finns på Spotify såklart.





Alldeles snart kommer ni få en lista ni aldrig trodde skulle bli av.

Om man gillar pop. Om man gillar disco. Om man gillar sväng.

Då gillar man Penguin Prison.

"Allt är disco"

Vet ni vad COYS egentligen står för? Har ni tex googlat det?

Om nej: Det står för Come On You Spurs!

När vi spelade in igår, jag, Krille och Peter, spelade jag upp New Theory och sa "Så ska sången låta!"

Så nu låter den så.

Hade missat att Invasionens nya kommit ut. Inte bra gjort.
Tar igen det med att nöta konstant i några dagar.


Vi hade en tjej i min klass i 9:an som kallades för Natten. Undrar om titeln åsyftar henne.

Haha, läste Gaffas recension av Kasabians nya album nyss. Det var det roligaste jag läst tror jag.

Jag vet inte riktigt vad som var roligt. Men det spelar ingen roll.

Ibland blir det nästan lite onödigt bra kombinationer.

"Dominic Howard i Muse brukar i sin tur sätta på låten "Does your mother know" med ABBA på pubens jukebox, så fort han får chansen."

Oväntat, men ack så fantastiskt!

Titta! Crystal Castles remixar Bloc Party!!!
Förmodligen musikens svar på Dream Team-Barcelona.

Vad jag dock inte alls gillar med sådana här halvofficiella remixer från Youtube är att de inte går att få tag på. Om man inte bryter mot lagen. Och det gillar inte jag. Jag är en ärlig och lydig människa. När det gäller vissa saker.

Pallers var fantastiskt bra redan för typ ett år sedan när singeln The Kiss kom. Nu har de äntligen efter superlång tid släppt debutalbumet The Sea of Memories. Drömsk elektronisk pop med låtar som bara blir starkare och starkare. Nya Pitchfork-favoriten! Som fr hade sagt.

Efter några öl i lördagsnatten inser mannen bakom ullegulle-bloggen att det inte finns någon vackrare låt.

Är dom inte världens näst bästa liveband så vet jag inte.

Polarsets är det bästa på oerhört länge. Antagligen det bästa jag hört iår. Jag väntar med spänning på debutalbumet som eventuellt dyker upp så småningom.

Leave Argentina är den bästa låten, men alla som finns på spottan är smått fantastiska spår.

Att Kele gjort soloalbum under Bloc Partys paus vet ni allihop. Så mycket solo att NME fått för sig att bandet vill hitta en ny sångare, vilket givetvis inte är sant. Att Russel Lissack spelat in ett album tillsammans med nån tös jag inte minns namnet på under sidoprojektsnamnet Pin Me Down har nog också de flesta snappat upp.
Från båda dessa hörs tydliga tecken på att det är Bloc Party-medlemmar som medverkat. Russel spelar sina typiska och ack så underbara gitarrslingor med sin skrikiga telecaster i Pin Me Down, och även om Keles solo skiljer sig en aning i låtsnickeriet från Bloc Partys dito så hör man ändå vem det är. Framför allt på hur han sjunger.

Men. Den tredje BP-medlemmen som varit aktiv musikaliskt, Gordy, har spelat in ett album med bandet Young Legionnare. Det kan tyckas lite otippat när man lyssnar första gången. Men post-rocken som trion bjuder på är lika otippad som bra. Så in och avnjut på en gång.

Här kommer mitt andra mixtape som är iaf nästan lika bra som första.
Lets get our smashy pants on!

länk

Igår, eller om det var i förrgår, gjorde jag en Ny Beställning skivor. Bara sådär.

En skiva fattas, men den fick inte plats här. Synd för den.



(Hehe, rubriken)

Jag ska förmodligen göra en lista på vad P&L kommer boka till nästa års festival igen. Den kommer inte nu. Däremot något utav en teaser. En aptitretare.

För visst finns det ingenting som känns mer givet än att Borlängefestivalen lägger vantarna på Skrillex?

Nä, ingenting.

Förra årets bästa liveband, som kanske gjorde förra årets bästa låt (som dessvärre våldtagits grovt genom diverse remixer och mashups på P3 senaste året) är tillbaka med en ny singel.

Den är såklart superb.



Gillar att det står "släpptes 7 november". Ullegulle - Läs om det först!

Tänkte försöka blåsa liv i den här dödsbloggen igen. Som vanligt kommer det förmodligen inte bli överdrivet livligt efter det här lilla livstecknet. Men jag gör ett försök, som så många gånger tidigare.

Jag tänkte att eftersom jag verkligen inte har något att skriva om och inga fräcka konstnärliga bilder att lägga upp ger jag det jag vet att ni tycker jag gör bäst. Nördar. Ger er tips.

Bandet, om det nu är ett sådant, som får äran att agera startskott för en kommande ullegulle-era är inget mindre än det välkända, eminenta indiepopbandet Evan Voytas. Räcker ju nästan med ett sådant slagkraftigt bandnamn för att kollas upp. Seså, in på spottan och lyssna på deras hittils enda (?) EP, från 2010. Om man nu är våghalsad nog att lita på att årtalen Spotify lägger upp stämmer.