ullegulle

För två veckor sedan var mitt liv en katastrof. Nu är det ännu värre.

Nästan.

Men jag har lov! Jag har klarat mig igenom dödens vecka... två gånger!!!

Jag klarade svenska-redovisning, jag klarade intagningsprovet (nåja, jag dog inte iaf), jag klarade Historian, Ålle, Matten, Naturkunskapen och Samhällen. Jag borde få en medalj. (Helst i plast, jag menar. Hur jobbigt är det att bara leva?)

Nu är min kära kusin här. Hon går idag under namnet Gillbert, av någon anledning endast gudarna känner till.

Tapper, du lär ju sitta klistrad här, jag är inte med på poker ikväll, jag vill inte bli pank. (Kan ju alltid sälja nåt iofs, typ ett fiskespö eller liknande)



Jag måste käka nu... fast maten är bara klar "strax" enligt Mamsen. Hon och Jenka är typ lika dåliga på svenska. (Jenka, ta inte åt dig, du vet att.... Månadens erbjudande)

Öh, mat.

Hallå!

Enligt typ alla så är söndagen den dagen man vilar, söftar och gör ingenting. Jag har nog fattat det fel. Visserligen är mina söndagar rätt slöa, men inte i jämförelse med dessa lördagar. Jag har nog inte gjort nåt vettigt på en lördag på jättelänge (bortsett från GBG några  veckor sedan). Men det är väl skönt det. Desto mer ångest på söndagarna.

Dagar hit och dit, Mr Saturday är en fantastiskt fin låt.

Igår vart det Ålle. Jag kom dit med ungefär 0% förväntningar. Trots detta tror jag nog att jag faktiskt lyckades lämna tillställningen med 2,46% nöjdhet över att ha gått dit. Självklart, allt tack vare Jenka! (Och en såndär snäll smiley)
Men sjöen vilken sjuhelvetes dålig musik. Usch, disco isn't the shit at all. Men gemenskap är kul. (det är därför jag är 100% osocial och visar 0% intresse för någonting alls på fester etc, logik på hööög nivå)

-Jag har en plan!
-Vad går den ut på?
-Ehm, ingenting faktiskt.

Vart höll Zana hus? Hon som trots allt hade en plan med någon slags poäng om än en jäkligt kass sådan.



Ja, vi är jättesnygga, så håll käfft.

Av någon wierd anledning har jag låtit mig övertalas till att följa med till Ålle idag. Jag förstår faktiskt inte. Vi kan väl vänta tills imorgon? Vi kan väl skjuta på det ett tag? Kan vi inte det? Nej, nu blev det segt.

En gång i tiden skrev jag massa sjuka grejor i bloggen. Jag får nog ta upp den vanan igen. Men just nu har jag faktiskt inget kul att snacka om.



Du skulle vilja glida som jag!
Nej, det är faktiskt jag som vill glida. Det är liksom glidigare. No friktion.


God kväll på er, jag ska göra mitt bästa.

Det blir nog Samhäll i tre år trots allt. Det hade det nog blivit även om denna dags öde förändrats. Jag hade faktiskt ingen ordentlig motivation idag. Det bevisar nog trots allt att jag ska stanna kvar. När det ändå gick halvbra på uppspelningen blir ju svaret ännu starkare. Jag blir inte så missnöjd om jag inte kommer in. Jag vet att jag kan spela mycket bättre. (För att göra min dryg-personlighet tydligare måste jag klaga lite på tekniken också, vart sjöen fanns medhörningen?) Jag sammanfattar det som sådär. Det kunde gått mycket bättre. Men jag skiter nästan i vilket. 4 år på musik är fler än 3 på Samhäll.

Men än är inte sista ordet sagt i detta...



Asså, Ålle imorgon då... oj så skoj.

Acquiesce!

DETTA ÄR FÖRSTA GÅNGEN FÖR DENNA BLOGGEN (DET GÖR ONT)
Nedstående text skrevs från början i lunarstorm-bloggen, men eftersom den egentligen är en dagbok skaffade jag denna. Njuuuut.



"Hej, god dag, tjena. Efterlängtad som vanligt, here I am.



Det var ett bra tag sedan nu.

Vi har börjat vår karriär mot Sveriges största band. Vi är inte längre obefintliga. Vi är eftertraktade, vi är snygga (nåja), vi är bra och vi rockar... nej, JAG rockar, för jag är dryg.

Det har ju hänt en del sen senaste bloggen:

Kläppen vecka 7, ingen 9'a, skadad handled, mycket sköj filmat, Bore mycket ful, Tapper likaså. Otroligt många bilder.

Har massa nya skivor, otroligt gött.

Jag är förmodligen en korsning av Liam, Jocke, Sami och Gustaf. Förmodligen. (Sa jag det?)





Jag är annorlunda. Jag är helt sjukt orginell. Helt sjukt. Jag är verkligen inte som alla andra, precis som alla andra. Jag är anti. Jag har Pro. Jag har hatt. Jag föredrar vissa saker som jag själv verkligen inte håller med om. Jag föredrar vettiga saker trots att o-vettiga saker är förbannat mycket roligare (och vanligare). Dessutom är jag orginell. Förhoppningsvis även efter denna helgen. Förhoppningsvis efter denna månaden. Förhoppningsvis efter detta året. Förhoppningsvis kan jag vara stark nog att vara såpass orginell... asså vänta lite... stavas det orginell eller originell, jag blir galen!!! HUR STAVAS DET?! ...ända tills jag själv känner att jag faktiskt kan vara or... annorlunda utan att behöva sticka ut. Fast... jag vill sticka ut. För det gör alla. (Getingar sticker in visserligen) Och jag är som alla, fast jag är annorlunda och helt ensam. Trots att jag är hur körd som helst (jag har en rolig förmåga att få alla negativa adjektiv till positiva, kul va?) så är jag ensam. I en del. I en annan del är jag en i mängden. Och jag är mig själv (nu börjar det VERKLIGEN likna tonåringssnack här... shit) och det lyckas jag vara utan att ta hjälp av någon. Fast wannabe som jag är så tar jag hjälp... av något, dock.
Sjöen vad många punkter jag använt. Nåja. Det hör inte hit *gubbe med rullskridskor och käpp*. Om man ändrar från plus till minus och minus till plus så kan man med lite logik förstå meningen med denna texten. Texten handlar om en PET-flaska. Så obetydelsefull. Men många PET-flaskor är till slut mycket plast. Då kan man bygga många nya PET-flaskor, med nytt innehåll. Och det är det innuti som räknas, när man tänkt efter först. Och jag accepterar innehållet. Andra gången. Då är flaskan förlåten. Då är flaskan fylld och oöppnad. Inget ont kan ha trängt in i den. En ny chans. En accepterad. Jag orkar inte mer nu...



Asså... hur blev det såhär? Det var verkligen inte meningen.

Jag vill tacka alla som kom på 1000 volt samt alla underbara fotografer. Matilda, Elias och Marty framför allt. Tack. Jag lånar några bilder och publicerar dom här.

FT är århundradets tidning. De är de enda som lyckas skriva en hel artikel utan mening. Och dessutom bara sådana artiklar, i ALLA tidningar. Men men... falköping.



Imorgon ska jag äga sönder alla muppar i Skövde. De vet inget om rockmentalitet. I'm Liam and I'm proud.



Jag ska nog fixa en såndär populär inneblogg. Det har alla, och jag är som alla andra... fast jävligt ensam."