ullegulle

Jan Wiklund ÄR den coolaste personen i världen. Utan tvekan. Det har han bevisat tillräckligt många gånger nu. Efter ännu en "fucking geo trip" kan man inte göra annat än att sitta här och dra på sig njuteravlivet-minen. Som Göran sade, så vist och så sant.

Saker att ta med sig från resan (?). För det första regnade det inte. Det var ju bra. Mja. Sen råkade vi köra förbi nån kyrka där hon dendär med luvan var döpt vilket jag tog tillfället i akt att berätta i mikrofonen som av någon anledning satt längst fram. Där vi satt. Jans mick fungerade dock inte samtidigt så när mitt meddelande var meddelat och en kort tystnad passerat hördes en smått irriterad röst i den high-tekniska högtalaranläggningen. Den sade ungefär såhär: "Hm.. jaha. Mjo, men ni kommer inte att få göra lumpen, den saken är klar... för det finns inga pengar till det, haha." Hoppas ni tyckte det var lite roligt. Det är svårt att förstå hur rolig Jan faktiskt är.
   En stund senare stannade vi bredvid en åker med sådana där djur som Falköping har flest av per kvadratmeter i hela Sverige. Istället för att lyssna på när Jan berättade om hur många kor det fanns gavs uppmärksamheten till Zana först, för att hon försökte locka till sig en ko med lite gräs i handen. Vad Zana inte tänkte på var kanske att kon stod på en stor äng full av gräs. Lx (får man säga så nu igen?) försökte med en annan taktik. Han försökte kommunicera med djuren. Visst, han lät ju iofs nästan som en ko... men tveksamt hur bra det funkade. När han inte fick något svar försökte han få kontakt genom sin musik. Diggande som fan med mobilen i högsta hugg sökte han, både entusiastiskt och förgäves, få något slags svar. Kon stod dock lika stilla som innan. Sen sa den SPEGEL, ÄGD! Måste knäckt honom rejält.
   Sen hälsade vi nästan på hos Albin. Eller om det bara var en grushög. Grushögen bestod konstigt nog inte av grus utan av gräs. Kanske hade det varit en grushög en gång i tiden, för typ 23miljarder år sedan? Eller så kan Jan inte vokaler så bra. Typ som min mama.
   Sen hamnade vi på Ålleberg. Där blev våran returbiljett till bussen blockerad av en ko. (En jävla massa kor hela tiden). När kon flyttade på sig och alla gick tillbaka mot bussen sa Jan att det nog var bäst att springa lite iaf. Någon sekund senare skrek han "De kommer!!!". Var väl egentligen bara Emma som blev lite skakig? Fast Jan är bäst iaf. Forever!

Det är bara att acceptera. Finns det något att ifrågasätta så görs det. Så är det, och kan du inte leva med det är jag ledsen. Your choise. Förlåt. Typ.


Ingen vänlig själ som kan tänka sig se Muse med mig? Någon? Tjockisar!

Vart det lite retro idag måntro?

Och musikcitatet för dagens blogg: "This is the last time I forget you!"


---

Bron är ostadig. Ska jag falla eller ska jag klara mig över? Ska bron falla när jag är över eller ska bron förstärkas? Det kommer att krävas. Stark nog är jag kanske inte annars.  Den eviga bron...

Ibland har man rast...

Då kan man alltid leta upp en dator och förmedla sina åsikter till alla världens hörn. Vissa raster känns mer eller mindre ovärda. Detta är nog en av de mer ovärda. Denhär dagen öht är helt ovärd. Äh, fan. Allting är ovärt egentligen. Typ.

Vi har matteprov sedan. Undrar lite hur det kommer gå. Jag har varken ångest eller nervositet. Det är ju rätt coolt. Men just därför lär det ju gå åt helvete. Som vanligt. Eller nåt. Historian gick ju åt helvete.... Eller. Jag fick MVG. Sug på den ni! Fast imorgon är det svenskaprov. Det känns inte bra. Det gör mig o-glad (o-Depeche Mode). Typ lika o-glad som Henke var när han åkte Kulingen. Nästan så o-glad.

Ja.

Igår hittade jag och Tapper en cykel på Blocket. Tapper tyckte den var snygg. Han ska nog köpa den. Fast den var ju inte så snygg egentligen. Men Tapper alltså. Man vet ju inte riktigt. Kommer nog sluta med att han köper den iaf. Och som vanligt sökte han på "fru" och försökte få fram den leopard-designade bananen. Det gick inte. Kulingen-känsla där.

Ööhh, Sverige... kom igen nurå!!!

Nog för att lördagarna brukar vara sega, men idag har jag nog slagit rekordet. Den otroliga trötthet jag upplevt idag är sjöen obeskrivlig. Var sjöen inte ens lika trött efter matfestivalen. Jag gick upp runt elva, och lade mig i soffan efter att jag inte ätit frukost. Där tittade jag på två filmer, två Idol-avsnitt och en fotbollsmatch innan jag insåg att jag kanske skulle röra på mig. Då var klockan fem. Mycket värd dag. (Btw, frukosten åt jag i nån reklampaus vid tvåtiden.)

Igår hade vi spelning. Kul att det kom såpass mycket folk och kollade. Kändes bra. Sen hur felfritt vårat framförande var kan ju diskuteras. Tapper lyckades ännu en gång tappa en stock. På något underligt sätt hamnade den under mina fötter så att jag stod och trampade på den hela tiden. Den var hyfsat omöjlig att få bort också. Och så lyckades jag halv-tappa gitarren och spela fel ackord och trycka på stämapparaten och fan och hans mummy. Annars mår jag bra. Nu blir det till att fixa lite nytt material. Lite rock, inte disco.

Som jag misstänkt i flera veckor nu så är disco-popen inte längre något rykte. Det är ett fucking faktum. Komersiell-Kent i 40-årskris? Var det kanske Harri som stod för allt med indie och rock de kallade sig? Var det Harri som var emot live-material och samarbeten med andra företag? Detta är en hemst värld. I torsdags var jag helt säker på det. En värld där pengarna betyder alldeles för mycket. Där själ och kärlek inte betyder något.

När världen ser ut på det sättet kan man faktiskt göra de mest otänkbara sakerna för att visa sitt avstånd. I detta läget kan jag faktiskt till och med stå, sida vid sida av en Gaisare eller Öisare. När 120 års historia, tradition, kärlek och passion kan raderas på ett halvår pga lite motgång, då har den moderna fotbollen blivit ett faktum. Trots att jag hatar både Gais och Örgryte står jag bakom dem när det gäller att motverka den moderna fotbollen. Fy fan. Nej, nu vill jag inte skriva mer om det. Det blir inget av det, det är skönt.

Sen så dansade vi hela natten lång. Det var häftigt. Fan vad tråkig jag är. Hur blev det såhär?

Dom blev som dom andra... igen igen igen.

Snart somnar jag. Jag borde verkligen lägga mig. Jag har varit hypertrött hela dagen. En rätt seg dag.

I morse var det en seg engelska. Sen var det en seg promenad hem. Och tillbaka. För att ha en äcklig cp-historia. Finns inte ord för hur mycket jag hatar historia just nu. Eller... jag vill inte använda de orden iaf. Då kanske jag blir avstängd.
   Vi fick en tråkig källkritiksupg som ska vara klar på måndag. Jag kommer förmodligen få IG. Jag pallar inte. Jag är lack. Historia är o-krull. Nu fick jag nästan med alla roliga icke-Fkp-uttryck. Till onsdag har jag italienska och Sh också. Skriftligt. Och jag kommer vara trött imorgon. Jag ska se Mando på TV4+ ikväll. Det händer inte varje dag. Dessutom ska jag på Ung Vänster-möte imorgon. Snacka om att inte hinna göra läxorna. Skulle tagit med nåt hem idag. Kanske. Men vi repade förut. Jag hade inte hunnit ändå. Känns bra att tänka så. Då slipper man få dåligt samvete. Fast det får jag ändå. Ångest. Allt är Mandos fel.

Jag tappade mitt plektrum säkert fem gånger under samma låt när vi repade. Är det möjligt? Vi ska spela på Ung Vänster. Det är därför jag ska på möte. Vi har ingen enig politisk åsikt i bandet. Om nån skulle fått för sig det. Vi skriver bara om massa löjlig kärlek och... ångest. Just det. Ångest. Ska nog börja på en ny sång nån dag. Om källkritik. Om historia. Om Väst-trafik. Om gränser. Och en massa djupt asapoetiskt svammel utan mening. Det ska jag göra. Ge er fan på det.

Jag lyssnar på nåt amerikanskt pop-wannaberock-band. Alla låtar låter typ likadant och jag slår vad om att medlemmarna älskar USA över allt annat. Dock kan jag inte neka att det låter helt okej ibland.

Äntligen, sätter jag själv mina gränser.
Asså. Mannen i den vita hatten är den sjukt absolut värstaste vackraste otroligaste mäktigaste grymaste sorgligaste hårdaste låten som någonsin gjorts. Den måste vara bäst. Idag.

Men jag vill ju se Muse!

Ibland är ett förbannat bra ord. (Det vet Matilda)
Ibland gör man saker som inte händer.
Ibland är man ensam.
Ibland tycker man synd om sig själv för att man är så jävla sig själv.
Ibland ger man fan i sig själv och skiter i allt som har med image att göra
Ibland ångrar man sig.
Ibland ångrar man sig inte.
Ibland är man inte ensam.
Ibland gör man otänkbara saker.
Ibland händer ibland.