Snart somnar jag. Jag borde verkligen lägga mig. Jag har varit hypertrött hela dagen. En rätt seg dag.

I morse var det en seg engelska. Sen var det en seg promenad hem. Och tillbaka. För att ha en äcklig cp-historia. Finns inte ord för hur mycket jag hatar historia just nu. Eller... jag vill inte använda de orden iaf. Då kanske jag blir avstängd.
   Vi fick en tråkig källkritiksupg som ska vara klar på måndag. Jag kommer förmodligen få IG. Jag pallar inte. Jag är lack. Historia är o-krull. Nu fick jag nästan med alla roliga icke-Fkp-uttryck. Till onsdag har jag italienska och Sh också. Skriftligt. Och jag kommer vara trött imorgon. Jag ska se Mando på TV4+ ikväll. Det händer inte varje dag. Dessutom ska jag på Ung Vänster-möte imorgon. Snacka om att inte hinna göra läxorna. Skulle tagit med nåt hem idag. Kanske. Men vi repade förut. Jag hade inte hunnit ändå. Känns bra att tänka så. Då slipper man få dåligt samvete. Fast det får jag ändå. Ångest. Allt är Mandos fel.

Jag tappade mitt plektrum säkert fem gånger under samma låt när vi repade. Är det möjligt? Vi ska spela på Ung Vänster. Det är därför jag ska på möte. Vi har ingen enig politisk åsikt i bandet. Om nån skulle fått för sig det. Vi skriver bara om massa löjlig kärlek och... ångest. Just det. Ångest. Ska nog börja på en ny sång nån dag. Om källkritik. Om historia. Om Väst-trafik. Om gränser. Och en massa djupt asapoetiskt svammel utan mening. Det ska jag göra. Ge er fan på det.

Jag lyssnar på nåt amerikanskt pop-wannaberock-band. Alla låtar låter typ likadant och jag slår vad om att medlemmarna älskar USA över allt annat. Dock kan jag inte neka att det låter helt okej ibland.

Äntligen, sätter jag själv mina gränser.
Asså. Mannen i den vita hatten är den sjukt absolut värstaste vackraste otroligaste mäktigaste grymaste sorgligaste hårdaste låten som någonsin gjorts. Den måste vara bäst. Idag.

Men jag vill ju se Muse!