Det har gått två och en halv vecka sedan jag skrev här. Jag misstänker att alla mina fans (fast ibland undrar jag om det öht finns nån idiot som läser här...) har saknat mig otroligt mycket. Men såhär är det: "Ingen vill höra "Fan vad bra jag mår", de vill få det bekräftat att det är lika jävligt som man själv har det". Iofs så är detta en b-logg, men ändå. Vem fan har tid att skriva här när livet är underbart?

Senast jag skrev var dagen efter Ållefestare. Sam's town är fortfarande lika underbar, på något sätt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det ligger till med detdär. Men Sam's town har kommit lite i skymundan den senaste tiden. Efter helgen åkte jag till Sthlm. Totalt så reste jag i lätt över 12h, med en paus på typ 2h i Solna (Och vissa stopp på vägen iofs). Under de två timmarna såg jag ett värdelöst IFK som blev utspelade av världens smutsigaste lag någonsin, vars supportrar inte ens ville vinna matchen. Men IFK vann. För detta är IFK's år. Effektiviteten som avgjort många gånger var nu på rätt sida och flytet med domaren var för en gångs skull också hemma. IFK slog AIK med 1-0 och hade guldläge inför sista matchen. När jag kom hem till Falköping kl 7 på tisdagsmorgonen var jag lyckligare än alla. Men jag var trött.

Veckan som följde blev en ganska soft vecka har jag för mig. Det var ju bara tre dagar för mig btw. Det blev mest som en uppladdning inför söndagen. Söndagen som blev en av de absolut vackraste dagarna i mitt patetiska liv. För på söndagen, mina fiskar, på söndagen tog IFK Göteborg SM-guld för första gången på elva år. Efter en helt sjuk match med spöregn non stop, nästan 42k på läktarna, en stabil insats av de blåvita killarna på leråkern till plan samt ett otroligt tryck. Och även marginalarna kokade. Medgångare, javisst, men vem fan har inte det i guldläge? JAG har iaf varit med Sverige runt sedan katastrof-säsongen 02. Vid slutsignalen sprang jag och cirkus 15k andra blåvita själar in på planen för att tacka av det underbara lag som fört klubben till framgång. "Det är vackert, ibland". Den här dagen står fan upp emot Elmia 05.

Lovet som följde den underbara seger blev såklart väldigt mjukt. (Soft). Det var som att sväva på moln... eller. Nja, det var det ju inte. Men jag vägrade tänka på skola och annat shit. Lovet var en njutning större än allt. Ja, allt alltså. Typ. Helgen spenderades i Örebro. Staden där shoppingen alltid blir bra. För där hittar jag sjöen alltid något. Trots dialekten.

Nu har skolan börjat igen. Arbetena blir fler och fler. Ångesten ökar (dags för blogg) och stressen blir allt mer påtaglig. Sånt här syns nog aldrig på mig. Och egentligen så bryr jag mig ju inte så mycket. Om nånting. Men är det nåt jag får olustiga känslor inför så är det jobbiga inlämningsuppgifter (läs historia). Och finns det nåt man kan göra åt det så är det att göra jättesorglig musik. För nu har vi en hög med nya låtar. Riktigt bra låtar. De är MASSOR gånger bättre än de första. Så missa nu inte Vinklad på Rosa bandets bröstcancergala. Vi är snaart U2. Snart.

Trots att det är långt kvar till jul så är jag (iaf för dagen) inte alltför deppig. Imorgon ska jag se Wienerbröd. Det är väl lite trevligt iaf. Men helgen efter det så är det ta mig fan Kent. Och Kent ska spela Cowboys, annars kastar jag Mando Diao på dem. Lite tråkigt med disco-soundet (som iofs har växt), men alla de gamla låtar som kommer spelas är värda att betala för. Så jävla bra VAR kent. Helgen efter det är det Kent igen, förhoppningsvis med några nya låtar. Och helgen efter det är det Timo. Jooo man tackar. Är jag optimist? Mja, kanske. Men ni ska se att jag har ändrat mig imorgon.



I'VE GOT SOUL BUT I'M NOT A SOLDIER