Fan alltså. Ibland vill jag bara inte.

Detta är sorgligt. Ibland undrar jag om jag inte ångrar mig. Vad gjorde det egentligen för gott? Visst, det är mycket möjligt att det var sanningen som jag accepterade och lät mig bli meddragen av. Men detdär känns överstökat nu. Det värsta har redan varit. Nu är allt bara en jävla vardag. Jag behövs inte längre. Det finns så många alternativ. Och det hade det funnits även om jag låtit bli att göra sådär. Jag är inte livsgnistan längre. Alla platser jag följer med till, är dem egentligen inget för mig? Nej, resan är INTE målet. Resan är ett tidsfördriv och jag finns bara där för att underlätta tidsfördrivet.

Behöver någon som behöver mig.