Nadja utmanar mig tydligen i någon slags lek. Eller om det är på allvar. However.

Sju sanningar om mig:

1. Jag hatar att berätta hemligheter. Helst ska folk inte komma på hur jag tänker förrän jag är ljusår ifrån, så att jag slipper konsekvenserna.

2. Jag är väldigt wannabe, egentligen. Så alla som beundrar mig och det jag gör (finns det någon?), lägg nert'! Det är ingen idé, jag är lika falsk och meningslös som alla andra.

3. Jag har otroligt svårt att ta sådana här grejer seriöst.

4. Jag hatar dubbelmoral. Jag tycker det är så äckligt illa när svart och vitt väger olika. Jag tänker aldrig sluta kommentera det. Framför allt hatar jag dubbelmoral när jag kommer på mig själv.

5. Jag hatar när folk säger "jag bryr mig inte om vad alla andra tycker". Snack. Det gör ni visst. Bara att ni inte riktigt vet om det. Jag vet, för jag är bäst. Och jag bryr mig inte om vad ni tycker.

6. Jag hatar när folk säger "Den var bra!" efter att man sagt något med lite vardaglig hederlig ironi. Precis som att jag har ett manus för vad jag ska säga? "Skämt nr 57, 3-2-1-NU!" (Och det gäller ju inte bara mig, såklart. Ingen särbehandling här inte)

7. Nu kommer första sanningen som kanske säger något. Som folk förmodligen undrat över, men just därför tänker jag inte säga den fullt ut. Förlorar jag utmaningen då måntro? Well, det är det värt. (Läs 1'an)
Jag hatar fortfarande det. Jag skulle jättegärna blåsa bort det från jordens yta. Det medför så jävla mycket dubbelmoral. Det är wannabe, och ju mer det används ju mer wannabe kommer det bli. Grupptryck. Ångest. Oärlighet.
Trots detta kan jag numera inte låta bli. Jag har absolut inget sug efter det. Men när det väl ska hända så måste det hända. Jag tänker inte utstå att hata det igen.

Den som inte fattade vad det är, sorry. Ni får helt enkelt leva med det. (fast det är inte speciellt svårt)


För övrigt så hatar jag EH otroligt mycket. Men det är ju knappast någon hemlighet.