Jag mår ganska bra. Jag har inte sovit ensam på en väldans massa nätter, det är ju mer eller mindre fantastiskt.

Vi roddade stadsteatern idag, inför Music was my first love nästa vecka. Jag kände mig otroligt nyttig. Men, de kunde inte använt sig av folk som faktiskt äger muskler på sina armar?
   Konserten kommer säkert bli skittuff. Jag kommer inleda och avsluta showen, är detta ett patetiskt misstag eller ett genidrag? Kommer min röst hålla? Kommer jag se någonting om jag solglassögon bär på huvudet? Hur många kommer hata mig av samma anledning? Hur många kommer hata mig för att jag är så väldigt medveten om det och vill verka så jävla oberoende och inte bry mig? Hur många kommer skrika mitt namn i eufori? Hur många av mina alldeles för unga fans kommer dit och kollar? Hur många frågor kan jag komma på? Hur egocentrisk kan man vara?

AB låter mig inte se Hives på tisdag. Biatch.



Men det är lugnt, för jag mår ju enligt uppgift ganska bra. Och inom en halvtimme är jag påväg till en annan del av staden, till en annan otroligt trött individ, om man får tro henne själv, till ett annat liv, till en annan känsla och ett annat förhållningssätt till saker och ting.

Eh, detdär fattade inte ens jag.


Finns det något skönare än Röyksopp?