Årets album, 25-20
Ibland blir den ganska pretto. Men det är roligt att leka recensent. Jag lovar. Testa.
(Känns gött att liksom säga det innan så att folk fattar att jag inte är så töntig som jag verkar hehehehehe)
25. Hoffmaestro & Chraa - Skank-a-tronic Punkadelica
När Hoffmaestro släppte vad som skulle visa sig vara öppningslåten (inte öppningsspåret, vilket består av lite käcka gitarrer och en robotröst som avslöjar albumtiteln två gånger), Too hype for the radio trodde jag verkligen att det var någon slags demolåt. Det var, och är fortfarande, det fulaste och sämsta Hoffmaestro släppt. Resten av skivan är givetvis inte av samma kvalitet, men lider ändock av bitvis ganska kass produktion. Något som inte hörs alls på debutalbumet. I övrigt är det samma festliga band vi känner igen. Fantastisk spelglädje, variation, musikalitet och danstakter. Det är nytt material som funkar bra på skiva, men ännu bättre live. Och det är ju faktiskt där man helst vill ha dem. Faktiskt.
24. NAS & Damian ”Jr Gong” Marley – Distant Relatives
”Jävlar vilket fräckt samarbete” skulle man ha tänkt när det blev officiellt. Men jag hade inte lyssnat på varken NAS eller Bob Marleys son innan Distant Relatives-projektet, okrädd. Det hindrar mig dock inte från att älska det de fått ihop tillsammans. Hade det inte varit för att skivan blir lite väl lång och seg mot slutet hade den säkert nått en betydligt högre placering.
Låt: Leaders
23. No Age – Everything In Between
Det tog ett bra tag, men till sist fattade jag grejen med No Age och såg igenom surrandet och sprakandet på Everything in between. No Age lyckas få ett ibland enformigt klassiskt shoegaze-sound att inte alls låta shoegaze, utan bara distad rockpop. Ett snyggt album med bra flow och snygga melodier. Dessutom gillar jag textraden ”I want you back underneath my skin”.
22. Toro Y Moi – Causers of this
Detta är ett album jag antagligen kommer ranka betydligt högre om ett halvår. Men det är bra nu också. Som ett lite mer svårlyssnat Neon Indian brukar jag tycka. Och inte riktigt lika glättigt.
Låt: Talamak
21. Kele – The Boxer
När det blev klart att Kele, min one and only, skulle göra ett electroalbum förväntade jag mig en riktig jävla feting partyskiva. Det blev givetvis ännu högre förväntningar när Tenderoni, en av årets absolut bästa låtar, kom. Tyvärr lyckades han inte fullt ut med resten av skivan. Förutom ovan nämnda singel var det bara ett par stycken riktigt svängiga spår, tillsammans med elektroniska halvballader med mer fokus på ljud än på låtarna. Det är ingen dålig skiva, men jag hade hoppats kunna sätta den en bra bit högre upp på denna listan.
20. Caribou – Swim
Swim är en ganska svårlyssnad partyskiva med svängiga låtar dränkta i lite mystiska ljudbilder. Albumet är verkligen ett album, och inte bara en samling låtar. Hits finns det däremot ändå, till exempel öppningsspåret Odessa. Alla indiekids älskar den tror jag. Med all rätt.
