Årets album, 4-1
4. Teddybears – Devils Music
Känns typ helt galet o-creddigt att ens ha med Teddybears på en sådan här lista. Det ger jag fan i, så tuff är jag. För i våras kunde jag lyssna på Devils Music typ två gånger om dagen utan att tröttna. Dessutom har det ju handlat mycket om partymusik för mig iår, och finns det något Teddybjörnarna kan så är det att göra grym partymusik. Rent musikaliskt är det inte speciellt varken avancerat eller nyskapande. Men det svänger. Som fääääääääään.
3. Crystal Castles – Crystal Castles (II)
Enligt min Last.fm är Crystal Castles det band jag lyssnat mest på iår (och totalt faktiskt). Det gäller inte bara årets album, utan även debuten. Debuten har ett helt gäng sköna låtar, men som album räcker det inget vidare. Bara att det är typ 17 spår förstör allt. Uppföljaren har förvisso 14, även det något för mycket, men har en helt annan albumidentitet. Det finns en explosivitet som jag egentligen efterlyser hos alla band jag lyssnar på. Den har Crystal Castles. Ena stunden är det en catchy basgång med någon läskig synthslinga, nästa stund är det technoshoegaze i det allra hårdaste laget. Allt detta kombinerat med fantastiska melodier. Och en charmig ”sångerska” som skriker lite oförståeliga fraser med tusen lager effekter på rösten. Fint.
2. Foals – Total Life Forever
Även om Foals debut Antidotes är betydligt ösigare (me likey, hehe) än Total Life Forever så finns det något magiskt med sistnämnda. För det första finns det jag tjatar om hela tiden; dynamik. För det andra är återigen låtarna så jävla starka. För det tredje är det gitarrorgier på varandra i varenda låt. För det fjärde ligger det helt galna trumkomp och dunkar låtarna igenom. Allt samlat i en elegant box (hehe ipren). Hade det inte varit för att albumet tappar lite på slutet hade det varit ett av de bästa jag hört, antagligen. Men nu är det ändå fantastiskt, framför allt fram till overkligt bra Spanish Sahara.
1. Delphic – Acolyte
Man kan väl egentligen säga att Acolyte sammanfattar det jag älskar (iaf senaste året). Det handlar om synthiga discolåtar med fantastiskt snygga gitarrspel ovanpå, samt trummor i nästan Matt Tong-klass. Lägg där till att det finns både riktiga dunderhits och svårare långkörare, alla sammansvetsade i en galet snygg ordning med snygga låtövergångar. Acolyte har faktiskt allt. Allt är på topp. Soundet, dynamiken, svänget, arrangemangen, låtarna, albumkänslan. ALLT!
Sjukt tråkig analys egentligen. Men bättre än så här låter inte 2010. Nothing's wrong today!
