Siesta top 10
10. Familjen
Jag har sett Familjen 5ggr. Jag har inte tyckt det varit speciellt bra en enda gång, men Siesta-spelningen var ganska trevligt. Sjukt mycket folk (hemmaplan liksom) och galet röj, även om jag satt och lutade mig mot något slags tält.
9. The Hives
Första gången jag såg Hives var det supertrångt, supervarmt, superkaos och ganska trist, framför allt för att min väska fastnade i alla. Själva spelningen minns jag inte så mycket av, förutom att Pelle var så innihelvetes dryg, det minns jag att jag tyckte var töntigt. Denna gången skrattade jag åt allt han sa, och han var precis lika dryg. Ganska trista låtval, ja. Inte speciellt tight, nej. Men jävligt underhållande.
8. Timo Räisänen
10-gigs-jubileum med Timo, han var som vanligt. Jävligt bra. Stor miss att byta ut Mr Saturday, men liveversionen av Carry me home är fan bland det vackraste jag hört live. Iaf iår. Jag tror att jag var sjukt full på den spelningen.
7. Mew
Egentligen skulle jag vilja sätta Mew högst upp typ, så jävla bra är dom. Men några jobbiga indiekids som verkligen inte verkade vilja se bandet pratade sönder spelningen, mer eller mindre. Varför går man på en konsert, står långt fram och varken sjunger med eller lyssnar? Fett med Silas the magic car. Synd att New Terrain, Sometimes life's isn't easy, Comforting Sounds och She came home föll bort. Grymma jävla cp-musker är dom. Framför allt trummaren. Och Jonas.
6. bob hund
Givetvis var inte bob hund lika trista som på bofa. Snarare sjukt o-trista. Thomas var mer underhållande än Pelle, och jag var övertygad om att han skulle dö, flera gånger. Eftersom han satt på två monitorer alltså. Och han verkade inte helt supernykter. Galet röj på Molntussen.
5. Babylove & The Van Dangos
Ska funkar alltid live. Det är inte ofta jag står och ler en hel konsert så att käkarna gör ont efteråt. Men så glad blev jag av den fantastiskt sköna musiken som Babylove trycke ur PA't. Nu ska jag och Abbe starta ska-band.
4. Röyksopp
Platserna 4-2 är sjukt tighta, och egentligen skulle jag vilja sätta dom som delade, men however. Röyksopp är så jävla bra musik, och det växte live. Det var framför allt riktigt jävla mäktigt. Fet show, fett ljus, fet scenografi osv. Och alla bra låtar spelades.
3. Invasionen
Jag älskar Dennis Lyxzén.
2. Teddybears
Vilken. Jävla. Show. Det bästa var givetvis gitarrsolot med disco-björnhuvudet. Eller dubbelgitarren. Eller den fyrkantiga basen. Punkrocker var nog festivalens mäktigaste låt. Tre minus: 1. Ingen Cardiac Arrest. 2. Swingfly. 3. Jag var för trött för att dansa. På Hultan, då jävlar!
1. Kristian Anttila
Anttila och hans band (verkligen hans band också) var, trots helt jävla uruselt ljud, helt outstanding. Jag älskar band som freakar ur (Does it, This is head, Franz, Bloc Party osv är bra exempel på det)(live alltså)(och annars också iofs). Anttila gjorde det på ett helt enastående sätt. Ganska självklar första plats. Helt grym publik!
Kräm.
Jag har sett Familjen 5ggr. Jag har inte tyckt det varit speciellt bra en enda gång, men Siesta-spelningen var ganska trevligt. Sjukt mycket folk (hemmaplan liksom) och galet röj, även om jag satt och lutade mig mot något slags tält.
9. The Hives
Första gången jag såg Hives var det supertrångt, supervarmt, superkaos och ganska trist, framför allt för att min väska fastnade i alla. Själva spelningen minns jag inte så mycket av, förutom att Pelle var så innihelvetes dryg, det minns jag att jag tyckte var töntigt. Denna gången skrattade jag åt allt han sa, och han var precis lika dryg. Ganska trista låtval, ja. Inte speciellt tight, nej. Men jävligt underhållande.
8. Timo Räisänen
10-gigs-jubileum med Timo, han var som vanligt. Jävligt bra. Stor miss att byta ut Mr Saturday, men liveversionen av Carry me home är fan bland det vackraste jag hört live. Iaf iår. Jag tror att jag var sjukt full på den spelningen.
7. Mew
Egentligen skulle jag vilja sätta Mew högst upp typ, så jävla bra är dom. Men några jobbiga indiekids som verkligen inte verkade vilja se bandet pratade sönder spelningen, mer eller mindre. Varför går man på en konsert, står långt fram och varken sjunger med eller lyssnar? Fett med Silas the magic car. Synd att New Terrain, Sometimes life's isn't easy, Comforting Sounds och She came home föll bort. Grymma jävla cp-musker är dom. Framför allt trummaren. Och Jonas.
6. bob hund
Givetvis var inte bob hund lika trista som på bofa. Snarare sjukt o-trista. Thomas var mer underhållande än Pelle, och jag var övertygad om att han skulle dö, flera gånger. Eftersom han satt på två monitorer alltså. Och han verkade inte helt supernykter. Galet röj på Molntussen.
5. Babylove & The Van Dangos
Ska funkar alltid live. Det är inte ofta jag står och ler en hel konsert så att käkarna gör ont efteråt. Men så glad blev jag av den fantastiskt sköna musiken som Babylove trycke ur PA't. Nu ska jag och Abbe starta ska-band.
4. Röyksopp
Platserna 4-2 är sjukt tighta, och egentligen skulle jag vilja sätta dom som delade, men however. Röyksopp är så jävla bra musik, och det växte live. Det var framför allt riktigt jävla mäktigt. Fet show, fett ljus, fet scenografi osv. Och alla bra låtar spelades.
3. Invasionen
Jag älskar Dennis Lyxzén.
2. Teddybears
Vilken. Jävla. Show. Det bästa var givetvis gitarrsolot med disco-björnhuvudet. Eller dubbelgitarren. Eller den fyrkantiga basen. Punkrocker var nog festivalens mäktigaste låt. Tre minus: 1. Ingen Cardiac Arrest. 2. Swingfly. 3. Jag var för trött för att dansa. På Hultan, då jävlar!
1. Kristian Anttila
Anttila och hans band (verkligen hans band också) var, trots helt jävla uruselt ljud, helt outstanding. Jag älskar band som freakar ur (Does it, This is head, Franz, Bloc Party osv är bra exempel på det)(live alltså)(och annars också iofs). Anttila gjorde det på ett helt enastående sätt. Ganska självklar första plats. Helt grym publik!
Kräm.
Kommentarer
Trackback
