15. Hoffmaestro & Chraa, Peace & Love/Emmaboda

Att Hoffe och gänget är ett fantastiskt liveband kan väl egentligen ingen förneka, oavsett hur mycket man försöker. Jag har aldrig sett en dålig spelning med dem, iår var inget undantag. På både P&L och Emmaboda bjöd de som vanligt upp till fest, trots tidiga speltider. På P&L lyckades de dessutom få 15k (?) att storma under avslutningen, ganska tufft.




14. Biffy Clyro, Peace & Love

I väntan på Delphic tog jag två svindyra öl i ett öltält vid Eldoradoscenen, där Biffy spelade. Perfekt kombination. Det beskrivs antagligen inte bättre än såhär: "Jag har inte fastnat supermycket för Biffys musik (än), men dra åt helvete vilket engagemang, energi och känsla.", vilket jag skrev redan då.




13. The Specials, West Coast Riot

Nu såg jag förvisso både Dropkick Murphys och Flogging Molly också, men i princip kan man säga att jag betalade 700kr för att få se Specials. Jag ångrar mig inte. Även om jag inte riktigt kunde ta till mig spelningen till 100% så vet jag hur bra det var. Och hur mycket det svängde. Och vilken skön stämning det var. En bredvid mig kryddade som fan för övrigt.




12. Crystal Castles, Emmaboda

Jag minns inte riktigt allt från Kristallslottens gig på bofa. Men jag minns ett galet röj, en sjuk volym, något av det hårdaste jag upplevt live, frenetiskt dansande med Madde, samt en Alica Glass som (naturligtvis) gick bananas. Nuf said.




11. Friendly Fires, Emmaboda

Här minns jag inte heller så mycket mer än ett tokdansande och ett hejdundrans svängigt liveband. Plus för killar bakom oss med Union Jack.




10. Does it Offend You, Yeah?, Debaser Medis

Efter mycket om och men kom vi in. Efter några timmar kom vi ut, betydligt svettigare. Does it levererade lika bra som på Emmaboda (09), energiskt non stop och urfreakat till max. Publiken var dock häftigare på Emmaboda. Även längden på konserten. Hade gärna sett 2-3 låtar till.




9. Foals, Parken

Det handlar ännu en gång om ett tight liveband och ett trångt hoppande publikhav. Så mycket mer finns inte att säga, förutom att gitarristen bjöd Krille på öl. Lätt värt några stjärnor extra, om jag skulle satt sådana som omdöme.




8. Kristian Anttila, Siesta

Trots en helt värdelös ljudkvalitet fick Kristian större delen av publiken att konstant-ravea. Och framåt slutet av konserten slogs det sönder (mer eller mindre iaf) både gitarrer och vattenflaskor. Känns som något jag skulle falla för, onek.