10. Tycho - Dive
Det skulle inte förvåna mig om Tycho är perfektionist. På Dive låter nämligen allt, och då menar jag allt, helt felfritt. Det i sig är väl ingen direkt kioskvältare med dagens inspelningsteknik osv, men i Tychos musik gör det så mycket nytta.
Dive är en otroligt vacker samling elektroniska låtar som vid rätt humör har all möjlighet att framkalla rysningar. Softa svepande shoegaze-synthar tillsammans med kletvarma gitarrer med U2/This is head-delay skapar fantastiska melodier ackompanjerade av noga utvalda elektronica-beats. Det är inte utan att man känner sig onödigt sentimental.

Låt: Hours







9. Does it Offend You, Yeah? - Don't Say We Didn't Warn You
Det finns fortfarande inte, och kommer antagligen aldrig finnas, något band som får mig att vilja spåra totalt som Does it. Nästan oavsett humör vill jag alltid inta ett dansgolv, eller bara ett golv i allmänhet, bli superpackad och kasta stolar omkring mig.
Och förmodligen är det så enkelt att det är så bandet gör när dom skapar sin musik. Om inte i praktiken, så åtminstone i deras huvuden.
Tyngden i slumpmässigt vald Does it-låt kan inte ens Prodigy (som till och med, givetvis, lånat James som producent på Invaders-skivan) kan uppnå. Superhårda technosynthbasgångar (snyggt ord!) ackompanjeras av en fantastisk gitarrist som påminner om en viss Lissack, och en trummis som aldrig tycks tröttna. Mängden orimliga rytmer som pressas fram är också hutlös. Men Does it tar inte slut där.
För på senaste albumet bevisar bandet att man är briljanta på att skriva något lättare popmusik också. Något som behövs för att man ska orka med hela skivan. Pull Out My Insides och avslutningsspåret Broken Arms är fantastiska pop-pärlor som till och med nästan berör. Där är Does it Offend You, Yeah?'s storhet bevisad, om någon tvivlade innan.

Låt: Yeah!







8. Pallers - The Sea of Memories
Det finns en del likheter mellan Pallers och Tycho. Båda gör low-tempo atmosfärisk electro med starka melodier invävda i soundet. Den allra tydligaste skillnaden är självfallet att Pallers inte är instrumentalt. Men vad som verkligen tar Pallers ett steg till är det mer distinkta utvecklande popsoundet.
The Sea of Memories slänger oss mellan haltande spår som tuggar sig fram och mer givna singelspår med självklara sångmelodier och uppbyggnader som alltid garanterar att ge något mer än det man bara anar i inledningen. Det händer till och med att låtar känns dansanta en bit in, vem hade trott det?
Förmågan att utveckla låtarna och alltid erbjuda något lite oväntat ju längre in på skivan man kommer gör Pallers till en av årets bästa. Det och känslan av att man är med om något stort när man lyssnar.
Att Wicked inte blivit någon P3-hit är för mig också en gåta.

Låt: Come Rain, Come Sunshine







7. Millionyoung - Replicants
Min topp 20's enda chillwaveare iår heter Replicants. Den låter som chillwave gör mest, men har fördelen gentemot vissa andra chillwave-släpp iår att inte tappa bort sig själv i musiken. Vissa skulle säkert påstå att jag fastnat i min bild av hur chillwave ska låta, men jag skulle hellre påstå, som jag alltid gör, att musiken bör komma i första hand.
Millionyoung lyckas med allt det jag vill att musiken ska ha. Rytmerna är inte alltför självklara, melodierna tillsammans med ackorden fungerar perfekt och albumet varierar sig lagom mycket utan att varken bli spretigt eller platt. Soundet och produktionen är också fläckfri och framkallar precis den där sköna känslan av att man bara mår liksom soft (eller chill kanske?) när man lyssnar.

Låt: Sentimental







6. Alex Metric - Open Your Eyes (Remixes & Productions)
I princip allt som spelas på P3 år 2011 är house. Alla producenter och duos och sammarbeten och allt vad det är tar aldrig slut. Det är lätt att tröttna på.
Det hade nästan räckt att kolla igenom låtlistan för att förstå att detta är något jag avgudar. Att placera remixer av personliga favoriter som Phoenix, Depeche Mode, Fenech-Soler och, givetvis, motherfucking Bloc Party, på ett album tillsammans med produktioner och sammarbeten med Steve Angello och Ian Brown, det täcker en hel del av mitt musiklyssnande.
Men det läskiga är sättet han gör det på. Det finns inte ett enda spår på Open Your Eyes som inte får mig att vilja dansa. Alex Metric är gudomlig på att kombinera rytmer och melodier utan att låta alltför mycket som låten han remixar, och på skivan finns det välbehövlig dynamik som motverkar tråkighet. Att housen är gigantisk är inte förvånande, men att Alex Metric inte är störst av alla, det tåls att fundera på.
För vilken klubb som helst hade kunnat få vem som helst som älskar musik att dansa oavbrutet till Open Your Eyes. Till och med Dagnys hade funkat. Årets Dans hade P3 kallat det.

Låt: Lisztomania (Alex Metric Remix)