Äntligen är dagen här. Jag vill tacka alla som funnits vid min sida i alla år som aldrig trott på mig. Detta är till er.

5. Lo-Fi-Fnk - The Last Summer
Det är tydligt att Leo Drougge och August Hellsing är två killar med känsla för melodier. När man lyssnar på The Last Summer är det nästan så enkelt hittigt att man undrar om inte låtarna redan funnits i flera decennier. Det har dom säkert. Men det nästan löjligt enkla fortfarande lo-fi-doftande soundet står Lo-Fi-Fnk själva för.
Och låtarna är i sin enkelhet briljanta pop-låtar. Trots att vissa har funnits i flera år växer sig albumet ihop till en stark enhet. Den går alldeles utmärkt att dansa till, men man kan lika gärna sitta djupt i en fåtölj med ett glas rött (om man inte råkat ha dåliga erfarenheter av det som yngre) och begrunda sitt liv.
I vissa låtar lyser den svajiga engelskan igenom tydligt. Det gör bara musiken ännu bättre. Ingen kan neka till att detta är samma Lo-Fi-Fnk man föll så hårt för för några år sedan. Synd bara att uppföljaren skulle ta 5 år att göra. Låt oss hoppas att nästa skiva kommer innan 2016.

Låt: Marchin' In







4. The Horrors - Skying
Man tröttnar aldrig på dist-dränkta gitarrmattor i flera lager. Hur elektroniskt mitt musikår än må ha varit så kommer man inte ifrån att man så fort man hör en shoegaze-gitarr blir man lite lite gladare.
The Horrors har väl egentligen alltid varit bra på att skapa schyssta ljudbilder med effekterade elgitarrer, men det är först på Skying dom lyckats kombinera det med briljant popmusik. Stensäkra sångmelodier ligger och vilar sig på det ständigt tuggande gitarrspelet som antagligen typ skulle få Johnny Greenwood att känna sig hemma.
Och när dom längre instrumentala partierna sätter igång och aldrig tycks ta slut är det svårt att undvika att fastna i den ständigt eskalerande ljudbilden. Så småningom hittar man ut igen, som tur är. Skying håller lagom nivå på utsvävningarna och återvänder ständigt till uppvaknande melodier. Allt i en dynamisk färd som hela tiden känns väl utvald.
Skying tar också hem priset för årets snyggaste omslag.

Låt: Moving Further Away







3. Pepepiano - Pepepiano
Electro kan måhända vara den enklaste betäckningen på Pepepianos första album. Men att kalla den så räcker inte på långa vägar. Pepepiano, eller David Bird, är en kille som inte flyr genreblandning. Pepepiano är också en skiva som kommer ta dig med på en resa genom elektroniska ljudlandskap utan dess like.
Från distade synthbas-slingor till souliga electro-beats, med mängder av samplade melodislingor på varandra och en rytmik som gör varje stycke unikt. Trots spretigheten lyckas albumet verkligen kännas som ett album. Oavsett om det gäller en lite softare låt eller en mer kaotisk dito är huvudingrediensen en orgie av elektroniska ljud som aldrig slutar att häpna.
Jag fick också för mig någon gång att detta var skivan MGMT borde ha släppt som uppföljare istället för tramset dom gav ut på riktigt.

Låt: Bounce Haus (Under klippet finns även en länk dit man kan ladda ner albumet gratis)







2. Le Corps Mince De Franciose (LCMDF) - Love And Nature
När låtskrivaren till låten Stand By Me, vem det nu var, skrev Stand By Me är det tydligt att, för honom, räckte det att ha komponerat världens catchyaste basgång. Resten av låten blev bara utfyllnad.
När LCMDF gör musik räcker det att ha en grym synthslinga, basgång och en go refräng, sen orkar liksom inte låten ha mer att ge. Love And Nature är kanske världens bästa "I dont give a fuck"-attidydsskiva.
LCMDF är typ omelodiskt pratsjungande MIA-pop. Men där MIA, med vissa undantag, inte lyckas ta sig ur trummorna och skrikandet exploderar LCMDF i en refräng så stark och dansant att man börjar ana musikalitet bakom fasaden. För vem vet, LCMDF kanske är smartare än vi tror? Transportsträckorna (läs: verserna) kanske är transportsträckor just för att målet ska kännas större?
Man kan festa utan bekymmer till Love And Nature. Om jag nu ska gå in på innehåll, för en gångs skull, så är det här tillräckligt verklighetsfrånvänt för min smak. En låt handlar om att hon inte köpt några gardiner än och att det är lite trist, men det får bli ett senare problem för just nu vill hon bara till stranden. Albumet önskar alla någon annanstans, bort från bekymmer, förslagsvis mot en fest. Och till som så många andra av mina favvisar iår så blir man verkligen på fest&dans-humör.
Det spelar ingen roll att skivan borde varit en EP och att dom sista låtarna lämnar den catchiga popen för några mystiska spår om kanibaler och annat strunt. Det bevisar bara det jag redan sagt. Antingen orkar dom inte hela vägen, eller så blir bara topparna högre. Vilket av det som stämmer gör detsamma.
Och jag som trodde att jag inte tålde ägg.

Låt: Take Me To The Mountains







1. The Wombats - This Modern Glitch
Ett halv decennium efter A Guide To Love, Loss and Desperation kom uppföljaren. Efter tusen uppskjutna releasedatum och inte mindre än fyra inför-singelsläpp. Då hade man redan fått smak på det nya Wombats.
Det nya lite synthigare Wombats kändes som en självklarhet. Och hur mycket jag än älskar debutskivan fanns det inget jag hade blivit mer besviken över än en repris av denne. På fem jävla år fattade som tur är Liverpool-trion detta och gjorde istället ett album som i och för sig inte har något unikt sound att stå på, men däremot astronomiskt bra låtmaterial.
Wombats är fortfarande det ösiga indiepopdisco-bandet. Alla medryckande hit-refränger och fyndiga fraseringarna från första skivan finns kvar. Och sanningen är att det är allt som krävs. Matthew spottar ur sig glada hits som kan få vem som helst att omedvetet sjunga med. Ändå finns det alltid lite vemod över det, och allt med en maximal ironisk touch. Känns det möjligen som en personifiering av typ, mig?
Så länge mitt älskade Våmbat-band fortsätter göra sina fantastiska låtar och skivor kommer dom hamna i toppen av mina listor. Sue me!

Låt: 1996