I Gaffa kan man läsa en liten artikel om Mando Diao-ledarna Gustaf Norén och Björn Dixgårds nya projekt Caligola. Om man inte orkar läsa den kan jag sammanfatta den lite kort såhär:

Caligola är ett kollektiv (åh så fint!!!) bestående av bland andra Gustaf, Björn och The Salazar Brothers. I intervjun förklarar Gustaf att det är en befrielse att kunna göra musik utan att känna sig begränsad som de tidigare gjort i Mando Diao. Han säger också att sammarbetet med Salazars och resten av kollektivgänget smörjt ihop musiken till något mer än i Mando Diao, eftersom det kommit så många olika idéer och influenser från olika håll.

Detta i sig låter kanske ganska logiskt. Men.

För det första så är sammarbetet med Salazarsarna inget nytt. De producerade - som bekant - Mando Diaos senaste album som jag inte minns namnet på. Inför den skivan och skivan innan har Björn, och framför allt Gustaf, inte pratat annat om än hur skönt det är att kunna tänja på sina gränser och vidga sina musikaliska vyer, något de inte kunde göra under de första tre skivorna med Mando Diao. Då kände de sig fast i hur de skulle låta och vågade inte göra något oväntat. Det ska de dock ha vågat under deras två senaste skivor alltså.

Trots det påstås det att Caligola-projektet kom till för att de ville vidga sina musikaliska vyer och inte känna sig så begränsade i hur deras musik skulle låta. Mycket intressant.

För det andra, eller tredje eller var det blir, så låter ju tramset likadant ändå, oavsett producenter och kollektivister och släktkalasmedlemmar och allt vad det kan vara de rekryterar.

Vem kan med handen på hjärtat säga att Caligola är nyskapande?